Leoš Janáčeks är den mest originella kompositör jag vet och älskar. Hans musik liknar ingen annans; ett slags minimalism för hundra år sen.

På 1920-talet när han var i pensionsåldern skrev han fem operor: sinsemellan helt olika, till egna texter. Inspirerade av allt möjligt – från serieteckningar till Dostojevskij.

”Fallet Makropulos” är en operathriller från 1925, byggd på en pjäs av sci-fi-författaren Karel Capek (han som skapade begreppet ”robot”).

Huvudpersonen är, precis som i Puccinis ”Tosca”, en uppburen operasångerska. På sitt gåtfulla och cyniska sätt ger sig denna Emilia Marty in i en infekterad och hundraårig arvstvist, med diverse upprörda släktingar och advokater.

Hon är ute efter ett testamente med ett unikt recept. Marty är nämligen i akut behov att ett livsuppehållande elixir… I 337 år(!) har hon gäckat döden under en rad olika identiteter; alltid med initialerna E.M. från dopnamnet Elina Makropulos.

Ämnet är ändå evigt och högaktuellt – skräcken för åldrande, jakten på ungdom, leken med de olika identiteterna. Emilia Marty inser att hon i själva verket är livstrött. Alla dessa män som uppvaktar henne går som i evig repris…

Med Agneta Eichenholz i huvudrollen blir det oavbrutet spännande och gripande. En underbar sopran i världsklass, superfräsch i rösten och fullständigt magnetisk på scen. Kring hennes Emilia Marty svärmar ett gäng karlar som alla vill ha något av henne.

En idealisk cast för regissören Elisabeth Linton, nybliven operachef på Det Kongelige i Köpenhamn, som tillsammans med scenografen Julia Hansen skapat en suggestiv film noirkänla à la 30-talets Hollywood.

Mästerdirigenten Patrik Ringborg håller Janáčeks nerviga drive på högvarv och bidrar till intrycket av den perfekta legeringen av musik och drama. Eller den idealiska TV-operan.

”Fallet Makropulos” livestreamas från Malmöoperan 23 och 26 april.