Kanske hade de lockats med Disneys Frost, som dock inte har intrigen gemensam med H C Andersens förlaga. Själv älskade jag hans saga om den tappra flickan Gerda som trotsar så många farligheter för att befria den lille Kaj ut Snödrottningens iskalla grepp. Liksom en annan barndomsfavorit, ”Prins Hatt under jorden”, är det för en gångs skull flickan som drar ut i världen för att bekämpa trollen.

Anelia Kadieva Jonsson, som här debuterar som operalibrettist, kom upp med idén. I hennes rimmade texter har Snödrottningen och Kaj fått större plats än hos HCA. Och gett möjlighet till likaledes operadebuterande kompositören Benjamin Staern att måla med stora penseln i isiga färger. Deras opera hade premiär för fem år sedan på Malmö Opera, och Kungliga Operan i Stockholm använder den lyxiga produktionen mer eller mindre rakt av – inklusive de tre huvudrollerna.

Mest fäster jag mig vid Gerda i åländska sopranen Frida Johanssons varma och viga gestaltning. Med Wiktor Sundqvists ljust tenorala Kaj blir det ett barnapar som övertygar. Susanna Stern (ej släkt med Benjamin Staern) gör en pampig och farlig Snödrottning.

Musiken är lika färgrik och fantasifull som den både suggestiva och lekfulla scenografin. Staern framhåller en rad referenser från renässansmadrigal till hårdrock som inspiration, men resultatet känns genomtänkt och personligt. Jonssons text är ambitiöst rimmad men skevar språkligt mellan arkaiserande och moderna ordval. Saknar också ett uns humor.

Den tredje operadebutanten i sammanhanget är dirigenten Cathrine Winnes som håller Staerns rika partitur i ett fast, men något hårdhänt grepp.