Briseis är huvudperson och berättare i Pat Barkers roman ”Flickornas tystnad”. Barker har en lång rad prisbelönta romaner bakom sig, hon har skrivit om fattig arbetarklass i Yorkshire och om bräckliga liv under och efter Första världskriget. Det är utsatta, maktlösa människor hon gestaltar, och få kan vara så värnlösa som Briseis: behandlad som ett ting, bortrövad som krigsbyte, våldtagen av den som dödat hennes make och bröder.

Det går att dra paralleller till IS och andra krigshärdar, men Barker skriver inte dubbelbottnade romaner som pekar ut ur sin värld in i vår. Hon berättar rakt på och hennes styrka ligger i inlevelsen, blicken för detaljer, känslan för gestalterna. Hon följer Briseis från det hon blir grekernas fånge till dagarna efter Trojas fall, då de segrande grekerna drar hemåt efter tio års krig.

Iliaden utspelar sig under krigets sista månad och Barker är trogen eposets yttre händelser. Där de slutar tar hon Euripides drama Trojanskorna till hjälp. De grekiska tragediförfattarna, hade en ovanlig förmåga att se världen ur förlorarnas perspektiv, den blicken har Pat Barker också. 

Vi ser kriget, härlägret, smutsen och våldet genom Briseis ögon. Det är en avlägsen värld hon befinner sig i, men närvarokänslan är så påtaglig att lukten av levrat blod och förruttnelse sticker i näsan. Barker skildrar människor genom vad de gör, hur de luktar och rör sig, hennes realism liknar Iliadens och när en krigare såras och håller ”om sina blottade tarmar lika varsamt som en mor håller sitt nyfödda barn” nickar Homeros i sin underjord över en bild han själv kunde skapat.

Det är kvinnorna som står i centrum, männen är bifigurer, även Akilles. Han skildras som en komplex gestalt, lynnig och omtänksam, våldsam och ömhetstörstande, men det relativt stora utrymme han får i berättelsen bestäms av den plats han tar i Briseis liv.

En av Iliadens mest gripande scener är den där den trojanske kungen Priamos obeväpnad söker upp Akilles och ber att få ta hem sin son Hektor. Akilles har inte bara dödat Hektor utan också skändat honom genom att i dagar köra runt med liket släpande bakom sin stridskärra. Hela scenen bevittnas av den tysta Briseis och mötet mellan de två männen får en annan, tänkvärd  betydelse än hos Homeros: Briseis ser hur Priamos ödmjukar sig inför sin fiende för att kunna begrava sin son, hon påminns om sin egen underkastelse under förövaren och känner med plågsam tydlighet hur hat och något som liknar kärlek kan rymmas i samma kropp.