Det här är nog den konstigaste film jag sett på flera år. Förresten går det knappt att prata om EN film, ”A cure for wellness” är snarare tre-fyra olika filmer i samma förpackning.

En påläggskalv från Wall Street blir skickad till ett lyxigt sanatorium i schweiziska Alperna för att hämta hem företagets vd Pembroke som aldrig verkar vilja resa därifrån. Nu krävs hans närvaro på kontoret eftersom stora affärer är på gång, och den unge Mr Lockhart tvingas iväg till Europa för att få gubben på bättre tankar.

Sanatoriet är ett enormt slott högst uppe på en bergstopp, ovanpå en källa med hälsosamt vatten. Patienterna är rika och glada och dricker brunn, har vattengympa och spelar badminton iförda vita morgonrockar. Dessvärre vill inte Pembroke åka hem och ta hand om affärerna. Den unge Lockhart är målmedveten men hinner knappt ens börja tjata innan han råkar ut för en bilolycka. Tre dagar senare vaknar Lockhart upp på sanatoriet, med gipsat ben.

Märkligheterna börjar snart avlösa varandra. Vem är den unga kvinnan som jämt går barfota? Varför dricker alla vatten hela tiden? Vad hände för 300 år sen då den galna baronen utförde experiment på byns bönder? Och hur fanken tar man sig därifrån?

Verbinski skräms framgångsrikt med hjälp av krispig ljuddesign och en pytteliten krypande ”skevhet” i allt som rör sanatoriet. Allt är liiite, liiite konstigt, men knappt så det märks. Fotografen Bojan Bazelli leker med fotot på ett nästan halsbrytande sätt. Det är ömsom klaustrofobiskt, ömsom så roligt och effektfullt att det stör med uppmärksamhetskrävande kompositioner och finurligheter.

Dane DeHaan i huvudrollen är en blivande stjärna, han gör finansvalpen Lockhart till en underhållande mix av spattighet, ambition och ungdomlig naivitet. Även britterna Celia Imrie och Jason Isaacs sätter en trygg stjärnglans till filmen och de begåvade svenska skådespelarna Magnus Krepper och Tomas Norström dyker upp i viktiga biroller.

Men, någonstans i mitten ballar hela projektet ur och en enda fråga ringer i huvudet: Vad handlar den här filmen om egentligen? Är det en kritik av finansvärlden och den globala kapitalismen? En spökhistoria? En psykologisk thriller i stil med Dennis Lehanes ”Patient 67”? En vrickad satir om överdrivet välmående? Tja, det verkar som att ”A cure for wellnes” försöker vara allt. Gore Verbinski har blandat samtliga genrer som han behärskar och skapat något… eh… helt osannolikt.

”A cure for wellness” känns som minnesanteckningarna från ett brainstorming-möte där alla befunnit sig i en bekräftande ”ja-fas”. Ungefär så här tänker jag mig att det kan ha låtit:

Vad sägs om kritik av kapitalismen? JA! Nåt äckligt med ålar? JAAA! Nåt äckligt med tänder? YES! Ett ungdomselixir? JAVISST! Tyska nazi-punkare? JA FÖR FAEN! En ung snygg tjej som sveper omkring i en gammeldags klänning? GENIALT!!!!!!

Samma grupparbete har också lett till ungefär åtta slut som alla innebär en genreförändring. I slutändan begriper jag faktiskt ingenting av vad Verbinski försöker säga med sin film, trots att den är övermättad av symbolik. Ingen kan dock anklaga ”A cure for wellness” för att vara tråkig, och den kommer garanterat få kultstatus om några år.