Sportskildringar på film brukar ta stor fasta på flåset och slitet.

Men få sportfilmer lyckas visa varför man sliter så. Spänningen i matchen är givetvis en faktor, det är där själva dramatiken ligger. Men det är inte hela förklaringen till varför en atlet fullkomligt bryter ned sig själv i sportens namn. Är det inte också i en strävan efter det där flyktiga, gudomliga ögonblicket då kroppen tycks oövervinnerlig, då det omöjliga känns möjligt? Det är inte konstigt att det finns många religiösa sportliknelser och metaforer.

Just den känslan lyckas ”Forever” förmedla, vilket den ska ha en eloge för. Egentligen är hela filmen ett svar på varför man elitsportar över huvud taget. Frågan ställs till 14-åriga Mila (Flutra Cela) av hennes svensklärare: ”Vad är det du gillar med fotboll?”

För henne är svaret lika lätt som svårt. Det är en aktivitet hon delar med bästisen Kia (Judith Sigfridsson) och det är någonting som för henne närmare sin döda pappa. Men framför allt är fotbollen drömmen om någonting större. När laget får en ny, nitisk tränare får hennes dröm plötsligt en tydligare form vilket sätter stor press på henne. Mila förstår vad som krävs och ser att priset är väldigt högt. Är det för högt?

Att regissören Anders Hazelius valt två icke-skådespelare i huvudrollerna är ett bra drag, det höjer trovärdigheten i fotbollsscenerna. Det gör också skådespeleriet mindre polerat vilket i sina bästa stunder betyder ren autenticitet. Faktiskt var det länge sedan man såg gymnasielivet skildras med en sådan värme. Här finns de tvära känslokasten, skolans skoningslösa hierarki och bräckligheten i ett ego på jakt efter självkänsla. Och mitt i detta Milas och Celas fina vänskap som har den där ”vi mot världen”-komponenten som känns igen från till exempel Elin och Agnes i ”Fucking Åmål” och gör att man önskar dem allt gott i världen.

Att manuset sedan följer en alldeles för bekant mall och innehåller en och annan generande överdramatisk scen får man försöka blunda för. Det är ändå ingenting som hotar filmens charm. Den står de unga tjejerna för med sitt raka, ärliga och öppna känslospel som tar publiken ända in i mål.