Michel Houellebecq har i roman efter roman haft en både skrämmande och lockande förmåga att spåra upp det som rör sig under samhällets yta just innan det bryter ut: attentatet mot tidskriften Charlie Hebdo i ”Underkastelse” och de gula västarnas uppror i ”Serotonin”, för att nämna de senaste romanerna. I den nya ”Förinta” sätter han snarare fingret på de onda punkter vi redan känner igen.

Året är 2027 och det drar ihop sig till presidentval. Romanens huvudperson, den resonable Paul Raison, är finansministerns närmaste man; det politiska spelet går ut på att med hjälp av mediacoacher och influerare redan nu säkra positioner inför nästa val igen, viktiga sakfrågor är helt frånvarande i valkampen. Under tiden driver en eko-fascistisk grupp mer handfast politik genom att först simulera attentat och sedan genomföra verkliga attentat, allt kommunicerat med hjälp av senaste digitala teknik som gör det omöjligt att skilja fake från news. Deras budskap: Människan är jordens farligaste djur och bör utplånas.

Pauls far har arbetat för säkerhetstjänsten, han har i sin ägo mappar med material som kan avslöja terroristernas nästa steg, men han drabbas av en stroke, då släpper Houellebecq alla lösa intrigtrådar vind för våg och byter fokus från faktaspäckad samhällsanalys till familjedrama och existentiell kontemplation. Paul får lämna den stora världen i Paris och bege sig till barndomshemmet i en liten by norr om Lyon.

Det är mycket som känns igen från tidigare: mannen är hos Houellebecq vit, ensam, frustrerad och sexfixerad; att fadern blivit stum är bara det yttersta stadiet i en allmän manlig språklöshet. Kvinnorna pratar desto mer, särskilt Pauls syster som är troende katolik och röstar på Le Pen. Det senare nämns bara i förbigående, ideologiska motsättningar är hos Houellebecq alltid ett slags retorisk underhållning där inget viktigt står på spel.

Det viktiga är istället känslan av alltings slut, för människan och för individen. Vi kan inte, med all vår vetenskapliga kunskap, tro på Guds försyn, men utan tro finns heller ingen mening. Om den nu inte finns i den lilla världen, i kärleken, ansvarstagandet, omvårdnaden i nuet. För Paul närmar sig sin familj som han försummat och lappar ihop sitt äktenskap som varit dött i minst tio år. Det är med andra ord en delvis ny Houellebecq vi möter i ”Förinta”, mindre skarp, mindre cynisk och provokativ, mycket vemodigare och nästan varm.