Vad ska Dijana göra? Kronisk smärta i 20 år. Kursen i ACCEPTANS hjälper inte och vetekudden som ständigt snurrar i mikron gör ingen skillnad. Hon röker på balkongen, lagar mat, scrollar.

Det hjälper inte heller att Balkantanterna, uppkopplade i ett ständigt videosamtal, ger skönhetstips och hetsar om avslappnande spaupplevelser.

Nu ska dessutom Dijanas ännu hemmaboende dotter Andrea, 33 år och performancekonstnär, göra ett konstprojekt om sin arbetarklassmamma, för att “kontextualisera hennes smärta”.

Nu får det räcka!

Snežana Spasenoska gör skådespelardebut i Gabriela Pichlers välgjorda miniserie och det är svårt att föreställa sig en bättre rollbesättning. Spasenoska äger varje scen – från de ömmaste ögonblicken då en smörig schlager får minnena att svämma över till utbrotten där luften darrar som av vreden från en grekisk gud.

”Som invandrarkvinna ur arbetarklassen ska nu min mamma frigöras från osynlighetens förbannelse”, skriver Andrea i sin stipendieansökan.

Istället blir det Andrea som ska få en lektion i frigörelse: nu är det mamma som ska göra konst av henne.

Och här går ”Painkiller” från att vara en medryckande, välgjord och charmig serie om en mor och en dotter, till att sätta fingret på något som känns nytt.

För vad händer när invandrarföräldern, så ofta skildrad av en generation unga kulturskapare, också visar sig ha fingrar som kan peka? Pichler blottlägger något lätt vampyriskt i skildrandet av den som saknar egen röst.

Bara häromåret använde Pichler själv just sin egen mammas kroniska smärta som studieobjekt i utställningen ”Mekaniska rörelser trots smärta” på Röda sten konsthall. Kanske är serien hennes sätt att säga förlåt?

Intressant! Uppfriskande!