Vad är det som gör att Göta kanal, en snäll buskiskomedi från 1981, har en så självklar plats i svenska folkets hjärtan? Det säljs t-shirtar med texten ”Hördu din galning, vad gör du?” och uttrycket att ”skita i det blå skåpet” tillskrivs numera i första hand Janne ”Loffe” Carlsson och inte teorin om blåmålade finmöbler på 1800-talet.

Filmen blev en biosuccé trots dålig kritik. Också uppföljaren Göta kanal 2 – kanalkampen (2006) vann publikens hjärtan men fick kritikernas förakt. Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet (2009) däremot, gick inte hem hos varken biobesökare eller recensenter. Så varför en fjärde film?

Kanske just därför. Filmerna handlar trots allt om vanligt, hyvens folk som kämpar i underläge mot diverse förmögna snobbar, om vem som snabbast kan åka båt genom Göta kanal.

Det hemvävda laget har personliga, ibland rent emotionella skäl att ställa upp i racet. Glidarna enbart kapitalistiska vinstmotiv. Så de kan ju dra åt skogen.

En gissning är att själva kärnan till filmernas, åtminstone originalets, popularitet ligger just här. Den ger en nostalgisk bild av ett folkhemssverige som inte längre finns. En tid då man semestrade på hemmaplan och uppskattade det enkla livet. En tid då det var lika lätt att skilja på kärlek och pengar, som på folklighet och (kultur)snobberi.

Göta kanal 4 utmärker sig därför genom att inte utmärka sig alls. Kanoter välter, det blir knas i slussar och knogar hårdnar över hastighetsspakar som sakta dras ned – precis som i originalet. En mysig Tomas von Brömssen gör en variant på Stig Ossian Ericsons gamla roll som besättningens gourmet, en enkel man med sofistikerad palett. Självklart trillar folk också i plurret i tid och otid, konstigt vore väl annars.

Tävlingen handlar inte om kontrakt med rika utländska köpare denna gång, i stället är det två makar som ska skiljas och sköter bodelningen på detta vis. Men det finns pengar att vinna också här.

Per Andersson får göra samma stammande och flåsande göteborgskaraktär som alltid, Eva Röse är skepparen som inte tar någon skit. Allt till tonerna av lustig varietémusik som betonar att detta är bondkomik helt enligt svensk, gammal humortradition, varken mer eller mindre. För inte hade man väl väntat sig någonting annat?