Dag Hammarskjöld var en av Sveriges mest framstående statsmän, känd för sin integritet och diplomatiska skicklighet på posten som FN:s generalsekreterare. Inte lika tydlig är den offentliga bilden av honom som privatperson även om ”Vägmärken”, hans samling prosalyrik som gavs ut postumt, vittnar om ett spirituellt inre liv.

Motsägelsen har man tagit fasta på i Peter Flys film där Hammarskjöld i Mikael Persbrandts tappning är rak och modig i sin yrkesroll men ensam, plågad och vek privat.

Mikael Persbrandt är inte särskilt porträttlik sin verkliga förlaga men anammar snyggt diplomatens högburna värdighet i rollen. Men som så ofta i biopics halkar vördnaden för subjektet över i ren hyllning. Hammarskjöld framställs här som den enda i hela FN som bryr sig om Afrika.

Hans svaghet är att han är för orubblig i sin vilja att göra gott och för detta antar han martyrskapets roll. Den verkar å andra sidan ligga nära, hans mest kända dikt inleds trots allt med ”Vägen, du skall följa den. Lyckan, du skall glömma den”. Det vill säga – plikt och ideologi framför ego.

Filmen är väldigt tydlig på två punkter: Hammarskjölds död var ingen olycka och han var homosexuell. Två påståenden som varit föremål för spekulationer i decennier. Att fastslå dem så här ger filmen en närapå övertydlig tolkning av personen Hammarskjöld: när han stiger på planet 1961 offrar han sig medvetet för sin sak och hans gömda dikter uttrycker en undertryckt längtan efter närhet.

Så kan det naturligtvis vara men filmen ger inte möjlighet till något kanske. Men tydligheten är inte bara av ondo, filmen förklarar begripligt kolonialismens fortsatta problem och FN:s allt underminerade roll. Två saker som känns ytterst angelägna att föra fram idag och varför inte på det här viset, som en hyllning till en man som ville förändra världen.