Jag har bestämt mig för att inte dela ut medaljen ”ironisk som Gun-Britt Sundströms kultroman ”Maken” från 1976” så fort jag blir imponerad, men historien om Claudia och Harald har den där särskilda stilen. 

Hon skriver avhandling om 1600-talsdramatik med ackuratess och i fåfänga (vad ska det vara bra för?), han blir jurist, glad som en golden retriever, de flyttar ihop trots att hon är tveksam.

Men så har ju Harald en mamma. Som alla. Men ingen har just Haralds mamma. 

Dramat öppnas på en ödslig flygplats där kvinnorna väntar på det försenade planet från det behandlingshem där Harald förhoppningsvis blivit drogfri. Vad har de att säga varandra? Ingenting.

Och som de säger det till varandra!

Man brukar tala om generationsromaner. Om en tidsanda fångad i en litteratur som överskrider sin tid, och blir läst av nya tiders barn. Men Johanna Frid har istället skrivit en generationskrigsroman. 

Här finns den självgoda 68-kvinnan, tillhörig generationen som gjorde allt rätt, lätt och lukrativt; självrättfärdig i nostalgiskt ressentiment. Nuet är dyrköpt, osäkert och utsatt. Det kan de unga ha. 

Hon är en parodi, lite för ung för att passa in i karikatyrformen, men inte ofarlig. Hon är en krigare. Men Frids Claudia möter inte livet vapenlös; hon har språket, hon citerar, alluderar, lånar. Hon är sotigt underhållande, friktion och egg.

Ytligt sett handlar det om att Haralds mamma inte kan släppa sin prins. Särskilt inte till någon som inte tar hand om honom som en mor. Bara som flickvän på helspänn  – deltidssjukskriven efter något som liknar epilepsi.

I Frids debut spökade endometrios  – det handlar om oklara gränser. Lidande.  Hemligheter. Om sårbarhet som kärlekstecken eller kontrollförlust. 

En orolig kärleksroman om längtan efter ett barn och längtan efter en mamma. Starring den onda svärmodern, den föräldralösa flickan. Har inte berättats såhär förut.