De kan verka upptagna, Harriet Backers modeller, eftersom de nästan aldrig tittar mot oss betraktare. De är vända mot sina handarbeten, mot en text eller mot varandra. Eller så är de försjunkna i tankar.
Man skulle kunna kalla Harriet Backers måleri för lugnt, men egentligen tror jag att hon lämnar sina modeller i fred. Och det kan hon gärna göra eftersom rummen runt om dem är fulla av färg och toner och stämningar.
Backer nästan gömmer de personliga motiven – i ett brev som vi inte får läsa, eller i ett musikstycke som vi inte kan höra eller ett broderi vi inte kan se.
Och hon måste ha njutit av att måla hur solljus faller.
Harriet Backer fick sin utbildning på konstskolor i både München och Paris. När hon återvände till Norge startade hon en egen konstskola och var mycket uppskattad redan i sin samtid. Och det kan man förstå av den här stora utställningen som i alla fall jag blir helt kollrig av.
Harriet Backers rum förmedlar mening och värme och skönhet. Interiören var på 1800-talet på många sätt kvinnornas plats och många kvinnor målade interiörer som ett sätt att medvetet uppvärdera hemmet, med barn och familjerelationer. Men hos Harriet Backer är hemmet inte minst en plats för ro och att reflektera.
Harriet Backer återkom också ofta till musik som motiv i olika scener, kanske eftersom hennes syster var pianist och Backer ville skildra hur musik för en stund förenar människor.
Men hur kan man på ett rättvisande sätt måla av musik som inte går att höra? Hos Harriet Backer kan man föreställa sig att målningens komposition och färgtoner speglar tonerna i ett musikstycke.
Vissa inslag i bilderna är som ljusa klara toner – som målningen av ett skepp, som hänger på väggen i salongen i Blå Interiör, en liten dröm i det stillsamt privata.
Och här står vi i dag på tröskeln som nya bekantskaper och känner vänskapen i rummet.
Harriet Backer
Vem: Harriet Backer (1845–1932) var en av Norges, och Nordens, mest betydande konstnärer vid sekelskiftet 1900.
Var: Nationalmuseum i Stockholm
När: 22 februari till 18 augusti