Den första mars i år fick finska homosexuella gifta sig för första gången. I förrgår alltså. Finland blev sist i Norden med att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning.

En av de som började kampen för homosexuellas rättigheter i Finland var Touko Laaksonen: löjtnant under andra världskriget, reklamillustratör och förmodligen världens mest kända gay-pornograf. ”Tom of Finland” blev den internationella signaturen på hans mustiga blyertsteckningar av muskulösa knullande män som spreds över Europa och USA på 60- och 70-talet.

Filmen om Laaksonens säregna liv är en episk historia om en motvillig ikon, ett repressivt samhälle och om konsten som livboj och frizon. Laaksonen skapade sin egen bildvärld för att överleva i det brutalt homofobiska samhället. Till en början ritar han för sig själv, de glada, utopiska sexuella möten han önskade var möjliga. Sedan delar han ut en och annan bild till en tillfällig sexpartner när han cruisar i parkerna, för att till slut slå igenom i USA och bli en hjälte för homosexuella män över hela världen.

Laaksonen (spelas ytterst lekfullt och laidback av Pekka Strang) har till en början inga visioner om att han ska kunna leva öppet som gay, inte heller har han lust att delta i någon kamp. Han är en pragmatiker och kameleont, som vet hur man anpassar sig. Efter ett brutalt polistillslag mot en ”hemlig herrklubb” blir hans vän fängslad och offentligt hånad i pressen och Touko börjar förändras.

Dome Karukoskis berättar visserligen en rak historia om en intressant människas liv, men han tar små hoppsasteg under tiden. Med fantasibilder som bara Touko ser, lättsamma skutt i tiden och en tydlig estetisk uppdelning mellan de världar Laaksonen rör sig i, håller han liv i det liv han skildrar och tvingar publiken att vara alert.

”Tom of Finland” är en rik historia med många bottnar. Den omfattar nästan hela 1900-talet och hur den strikt heterosexuella normen slagit liv i spillror, och skildrar livet som gay i Finland som en underjordisk motståndsrörelse under brinnande krig. Vilket nog inte är särskilt långt från sanningen.

Det enda jag retar mig pyttelite på är den nötta ”Aids-film-klichén” som även Karukoskis använder: den där en hostning från en homosexuell är lika med Aids och död. Ett lika slitet grepp som när någon hostar blod i en spetsnäsduk.

Annars är det en ytterst helgjuten ”biopic”, som har hysteriskt roliga inslag och är sorglig bortom fattning utan att för den skull vara sentimental. En hyllning till konsten och till dem som vågar trotsa både skrivna och oskrivna lagar.