Landet är i ekonomisk kris när ett utfattigt ungt par som bor i sin bil får chansen att vara med i ett experiment och få både arbete och bostad, åtminstone halva året.

Det enda de behöver göra är att skriva på ett livstidskontrakt där medborgarna i det stängda samhället Consilince turas om med att sitta i fängelse.

Den börjar som en klassisk dystopi, en mörk framtidsskildring, ett slags roadmovie om två människor som förlorat allt utom sin kärlek till varandra och sin gamla skrotbil: jobb, hus pengar. De tillhör dem som alltid drabbas först och hårdast av samhällskriser.

Det är en mycket stark öppning, väldigt påtaglig, man riktigt känner på sin egen kropp hur de två försöker hitta en lämplig sovställning i bilen.

Fängelsevistelsen är ett privatfinansierat socialt och ekonomiskt projekt som lovar jobb och bekymmerslös fritid på samma gång.

De är instängda i en sluten värld, de tillbringar varannan månad i något som kan kallas hem och varannan i fängelse där de har olika arbetsuppgifter, bland annat manipulerar de människor och höns och de tillverkar sexleksaker.

Ingen har begått något brott men de är ändå på något vis skyldiga och de börjar bete sig som instängda djur, de misstror varandra, bedrar varandra och sig själva. Någonstans efter halva boken känner även jag mig lurad.

Atwood är vanligtvis mycket skicklig när det gäller att gestalta vad som händer när en demokrati i kris sakta glider över och blir ett totalitärt samhälle, som i Tjänarinnans berättelse som skildrar en religiös stat där sexualiteten och fortplantningen styrs med järnhand.

Men här tappar berättelsen både fart och fokus och övergår i stället i politisk satir där det ena absurda revynumret avlöser det andra. Hon vill gestalta hur nyliberal kapitalism, olika moderna teknologier och experiment med människors identiteter och sexualitet är intimt förknippade med varandra.

Men hur gastkramande det än vill och kunde vara, tappar jag intresset, orkar inte riktigt hänga med i alla turer. Det är synd på en så stark början.