Det har gått 34 år sedan Kevin Costner regidebuterade med ”Dansar med vargar” och han verkar så nöjd med att få återvända till den amerikanska vildmarken (och sin egen storhetstid på 1990-talet) att han till stor del finansierat detta mastodontprojekt själv.

”Den amerikanska sagan” börjar i Costners händer på 1850-talet, ett par år före inbördeskriget. Nybyggare har lockats västerut till den obebyggda landplätt i öknen som på ett reklamblad drömskt kallas Horizon, tyvärr placerad rakt på apachernas vadställe över floden.

Krocken blir blodig då apachekrigarna direkt och skoningslöst motar bort inkräktarna. Den amerikanska armén försöker otroligt nog att vara diplomatiska och få nybyggarna att vara smidiga när de klampar in på apachefolkets områden. Den sympatiske Trent Gephart (Sam Worthington) ser trött ut när han ännu en gång måste rädda livet på ett gäng uppskrämda nybyggare. Lika trött är apachernas hövding som försöker hålla tillbaka de unga hetsporrarna.

Hur historiskt korrekt detta är är svårt att avgöra, men det är intressant att tänka att det fanns några fler gråskalor i världsuppfattningen före inbördeskriget. Krig gör som bekant inte underverk för nyanserat tänkande.

Trots att mycket ska berättas och många människor ska presenteras så hastas det inte. Scenerna brer ut sig ordentligt, på gott och ont. Costner själv blir i rollen som den kringflackande Hayes Ellison indragen i en våldsam familjefejd, det engagerar i stunden men hinner bara börja innan det är slut.

Horizon säger sig berätta kvinnornas historia. Visst är det hårt arbete, blod och svett för kvinnor i både snöstorm och ökentorka, men knappast nyskapande. Berättelsen om Sienna Miller och hennes dotter är lika smetig som en Hallmark-film.

Horizon 1 slutar med en snabbklippt puff för nästa kapitel, och då blir det tydligt att filmen varit i segaste laget utan egen dramatisk kurva. Mer än en långfilm är det en väldigt utplattad tv-serie, men kanske kommer det att löna sig att se alla de tolv timmarna.