Murnaus Nosferatu från 1922 blev förbjuden i Sverige på grund av ”överdriven skräck”, men det var länge sedan vampyrer skrämde på riktigt. Vampyren har istället använts för att berätta om utsatthet och utanförskap, och på senare år finns det dessutom gott om både roliga och sexiga vampyrhistorier.

Tv-serien ”What we do in the shadows” täljer exempelvis humorguld genom att följa ett samtida vampyrkollektiv på Staten Island. Flerhundraåriga odöda som uthärdar dödstråkiga kommunfullmäktigemöte, letar ”jungfrur” bland lajvare och har irriterade husmöten.

Kanadensiska regissören Ariane Louis-Seize har med sin Humanistisk vampyr söker frivillig självmordsbenägen person inte bara lyckats göra vampyrhumor utan också feelgood. En riktig mysrulle.

Tonårsvampyren Sasha är 68 år och bor i fransktalande Kanada. Hon har en kärleksfull familj som oroligt tar henne till vampyrläkare och vampyrpsykologer för att få svar på varför flickungen vägrar äta människor. När familjen suger blod från människohalsar bara skriker hon av empati, men vid 68-års ålder borde hon kunna jaga själv istället för att truligt kräva prydliga blodpåsar som hon suger på som en juiceförpackning.

Hennes pappa curlar henne men mamma bestämmer utmattat att det får vara nog. Flickan måste få ordning på huggtänderna och börja fälla sina egna byten. ”Jag orkar inte jaga åt oss alla i 200 år”. Men så möter Sasha människopojken Paul, som varit mobbad i hela sitt liv och bara önskar att dö. Kan de samarbeta?

Louise-Seizes ”Humanistisk vampyr” är estetiskt helgjuten. Fotot är murrigt och mättat, musiken och kostymen rolig och natten evig i den fula småstaden där byggnaderna är så låga att det inte ens går att ta livet av sig genom att hoppa från ett tak. Dessutom är samspelet mellan de brokiga medlemmarna i vampyrfamiljen riktigt roligt. Porträtten är inte så särskilt djuplodande, särskilt stackars Paul känns skissartad, men det gör inte så mycket.

Det är en film som ger den ovanliga känslan att den faktiskt blev precis som filmskaparna hade tänkt sig.