Att en prequel till filmsviten om Hunger Games kan utlösa en moralfilosofisk kris är överraskande. Denna femte film i serien utspelar sig 64 år innan Katniss Everdeen äntrar gladiatorarenan och än en gång ska 24 livrädda barn döda eller dödas. En unge får bröstkorgen genomborrad av en högaffel och barn får skallarna krossade mot stenplattor.

Underhållningsvåld, som i sig är en kritik mot underhållningsvåld, för en biopublik som vill se underhållningsvåld. Tanken infinner sig: varför tittar vi vidare?

Suzanne Collins fann inspiration till sina böcker om hungerspelen under Irakkriget och de sensationslystna tv-kanalernas budskap om patriotism. Visst finns något bekant över denna saga om politiskt förtryck och demonisering, där eliten kallar utsatta grupper för djur och låter dem slåss för sina liv för att kväva frihetskraven. Det politiska budskapet är ambitiöst men alltid varit detsamma. Poängen borde gått hem.

Handlingen, om hur Coriolanus Snow (Donald Sutherland i de tidigare filmerna) kom till makten, har en ytterligare ambition: att visa hur ondska föds. Det gör den om man inte får det man anser sig berättigad till, till exempel en kvinna som fruktar att man ska döda henne. I alla fall för unge ”Coryo” (Tom Blyth) som har rätt efternamn och betyg men saknar pengarna och måste därför, till skillnad från sina klasskamrater från rika och/eller inflytelserika familjer, plugga hårt och hålla sig på styva linan.

När det inte räcker kickar megalomanin in, Snow upptäcker att även stulen makt smakar gott, och svag i själen är den som inte kan erkänna att det känns bra att slå sönder en funktionsnedsatt pojke med en stenklubba.

Man kan klura på huruvida underhållningsvåld har ett värde, och om Adolf Hitler eller Anakin Skywalker föddes goda. Men det här är ingenting annat än en desperat kamp för filmsvitens fortsatta överlevnad. Oddsen är inte till dess fördel.