Visst, countryn finns här men influenserna är många och framför allt är det, precis som det brukar, en slingrande musikalisk expedition samt en kurs i dess historia.

Lektionen öppnas med den hårda, vackra och rätt underbara ”American Requiem”. Under något som snarare låter som sjuttiotalsrock berättar Beyoncé om att inte anses höra hemma inom countryn – trots att hon är barnbarn till en ”moonshine man”.

Det är svårt att inte tänka på stormen efter framträdandet på amerikanska countrygalan 2016: Upplevelsen av att inte vara välkommen som hon antytt vara en startpunkt för hela countryprojektet.

En genre som av många anses vit men som har svarta rötter, vilket exemplifieras på albumet genom fiol- och banjogurun Rhiannon Giddens, steel guitar-esset Robert Randolph och legendariska Linda Martell. Men också Tanner Adell med flera på en cover av Beatleslåten ”Blackbird” som känns lite extra för den som vet att den handlar om medborgarrättsrörelsen.

Fast på åttio goda minuter hinner Beyoncé även med blinkningar till Nancy Sinatra och The Beach Boys i röjiga ”Ya Ya”, en lyckad duett med Miley Cyrus som blir en rural ”03 Bonnie and Clyde” och så lite opera i gitarrplockande mordballaden ”Daughter”.

Dessutom: En rivigare version av Dolly Partons ”Jolene”. Här får Jolene se upp för Beyoncé tar inga fångar och den som minns sin ”Lemonade” vet att Bey menar allvar när hon vänder på countryklyschan och hotar: ”My man is gonna stand by me”.

En modernare och ”Beyoncé-igare” tolkning förstås, men när bönerna och desperationen försvinner så saknas också en del av nerven och smärtan från originalet.

Ändå vågar man nästan tro henne när hon på albumets sista sekunder sjunger om de gamla idéer som ska begravas här. Hon kan nämligen inte mena något annat än det där dumma om genre och hudfärg. Och med detta modiga, spännande och högst underhållande album har Beyoncé tagit oss åtminstone ett steg närmare målet.

Se mer av Tali da Silvas recension av Beyoncés album ”Cowboy Carter” i klippet ovan”.