Whitney Houstons liv är på samma sätt tacksamt och supersvårt att skildra. En unik röst, en fantastisk karriär – och ett tragiskt levnadsöde. Sångerskan hittades död på ett hotellrum i Los Angeles 2012 vid 48 års ålder.

Det är väl därför inte mindre än två dokumentärer om henne haft premiär de senaste åren: ”Whitney: Can I be me” (2017) och ”Whitney” (2018). Båda har siktat på att sätta sångerskan i en politisk och populärkulturell kontext, att visa att hennes populära hits inte ska avfärdas som just bara hits utan viktiga för en svart publik. Att hennes liv hade kunnat bli så mycket mer om det politiska landskapet hade tillåtit henne att vara sig själv.

Men båda dokumentärerna drog också på sig stämningar, åtal och anklagelser om förtal. Houstons familj ansåg att påstått drogberoende, bisexualitet och sexuellt utnyttjande av en familjemedlem var antingen falska påhitt eller bara kränkande och onödigt nedsvärtande.

Med detta i bagaget är det kanske lätt att förstå att regissören Kasi Lemmons valt att antingen släta över eller bara helt ignorera de snaskiga delarna. Det är visserligen ett bra val, vi har sett den tragiska sidan av Houston för många gånger nu. Sluddriga tal, glasartad blick och så vidare.

Men kvar blir då förstås en mer konventionell biopic enligt den vanliga formulan: de tuffa första åren, här i form av musiken via kyrkokören, och mammas nitiska drillning av sin dotter. Sedan glansdagarna: framgångarna och glimtarna av värme och kärlek, här i form av bästa vännen, assistenten och flickvännen Robyn Crawford (Nafessa Williams), samt den fina skivbolagschefen Clive Davis (Stanely Tucci). Sedan kommer skurken in i bilden, den misshandlande, kontrollerande och missbrukande maken Bobby Brown, vilket är början till fallet. Men där slutar filmen, precis innan skitigheterna. Hit, till respektfullhetens gräns, men inte längre.

Till filmens fördel kan man säga att eftersom man valt att hantera hennes tragik så här (droger nämns i förbigående, sexuellt utnyttjande nämns inte alls) så blir fokuset istället på Houstons (Naomi Ackie) fantastiska röst, och hennes musik. Återskapade scener, som när Houston sjunger nationalsången på Super Bowl 1991 och lyckades göra den politisk, genom att med en unik takt betona frihetsbudskapet, så är det svårt att inte rysa.

Men allt detta sker på bekostnad av djup, som så ofta i just biopics. Hur mycket påverkade det henne att hon inte fick leva ut sin bisexualitet? Hur påverkades hennes självbild av anklagelserna om att vara en ”sell-out” och ”inte svart nog”? Blev drogerna ett sätt att hantera den allt större klyftan mellan den publika imagen som pop-prinsessa och det tuffare r’n’b-jag hon mer såg sig själv som? 

Dessa frågor är inga man får svar på. Däremot blir man påmind om vilken tragedi det är när ännu ett geni går under av yttre och inre press, utan att någon ser. Och vilken fantastisk sångerska världen förlorade 2012.