Det tar över en halvtimme innan någonting riktigt händer i ”I'm still here”. Innan dess får publiken stifta bekantskap med den stora familjen Paiva. Ett övre medelklasshem i Rio de Janeiro 1970, där ungarna springer mellan badstranden och matbordet. Små varningsklockor ringer då dottern stoppas av soldater för ID-kontroll och nyheterna pratar om attacker mot diplomater. Men familjen bibehåller en känsla av normalitet trots att faran kryper närmare.

Det är ändå en aning segt i början, men så blir plötsligt pappa Rubens kidnappad. Militärens män knackar på, för bort Rubens och säger inte varför eller vart. Mamman Eunice gör sitt bästa för att behålla sitt lugn i stormen. Sedan blir hon själv bortförd och hamnar i en cell där hon sover mellan olika sessioner med en barsk militär som förhör henne om saker hon inte kan svara på.

”I'm still here” blev en av Brasiliens mest framgångsrika filmer sedan pandemin och har blivit en påminnelse om det historiska förtrycket. Glädjande att många inte vill glömma, och det är obehagligt att läsa om hur historien enkelt kan upprepas, som i dagens USA där människor med giltiga arbetstillstånd och visum fängslats under liknande former utan att få en förklaring eller anklagas för brott. ”I'm still here” påminner om hur snabbt ett samhälle kan bli auktoritärt.

Filmen vann inte otippat en Oscar för bästa internationella film, vilket förhoppningsvis lockar en större publik utanför hemlandet. Det är, som det brukar heta, en ”viktig film”.

För övrigt välspelad, särskilt Fernanda Torres i huvudrollen gör en otrolig insats. Ändå är spänningen inte så tung som den skulle kunnat vara. Trots att den bygger på ett autentiskt vittnesmål finns spår av Apples själlösa ton som verkar smitta av sig på många produktioner. Sevärt, men ”Im still here” hade gärna fått vara ännu mer hjärtskärande.

Fler filmrecensioner finns här.