Barrøy är en liten ö utanför Norges nordkust. Den finns bara i Roy Jacobsens romaner men den som söker efter den på nätet kommer till reklam för Hurtigruten, så starkt lever ön även utanför bokpärmarna. Ingrid heter huvudpersonen i böckerna om Barrøy, den första, ”De osynliga”, tar avstamp 1913 när hon var en helt liten flicka. Nu kommer den fjärde, ”Bara en mor”, och den utspelar sig under ett drygt decennium fram till några år in på 1960-talet.
Livet på Barrøy är outsägligt hårt och följer en rytm som förändras mycket litet under årens gång: Potatisen ska i jorden, ejderdun samlas in och när sillen går till måste alla i båtarna. Halva året är männen ute på fiske, kvinnorna hemma med barn och vardagsslit. Jacobsen är en berättare som vet allt om den värld han skapat, han beskriver redskap som använts i hundra år men få känner namnet på. Han ser människorna, var och en för sig, och återger deras få repliker, men behandlar dem med stor diskretion. Deras känslor yttrar sig som en blick, ett ovanligt fast handslag eller en förstulen gest. Det handlar om människor som både arbetar och uttrycker sig med sina kroppar. Tysta.
Barrøy ligger långt ut i havsbandet men ändå mitt i världen. Under andra världskriget flöt lik efter torpederingar i land, Ingrid räddade en överlevande rysk krigsfånge till livet, han försvann igen och nu lever hon med hans barn på ön och får dessutom ett fosterbarn som ingen annan vill ta hand om eftersom fadern enligt ryktet är tysk soldat.
Jacobsens roman utspelar sig med andra ord på flera plan. Den gestaltar hur kriget pågår långt efter freden: Samarbetsmän lever ostraffat vidare, ”tyskungar” är oskyldigt uthängda, några söker ännu livstecken efter dem som försvunnit spårlöst. Men precis som tiden går i cykler på ön, rullar historien fram i vågor; det som hände efter 1945 händer igen, krigets offer kommer över hav. Som de flesta historiska romaner är Jacobsens också en berättelse om vår tid.
Ändå är det människorna på ön, och framför allt Ingrid, som inte släpper taget om mig. Jacobsen skildrar henne så att jag går där vid hennes sida, ser när det brister för henne fast det knappt syns, oroas med henne för barnen och våndas över de beslut hon måste ta för att skydda dem. Och allt ligger i det vidunderliga språket, översättaren Staffan Söderbloms lika mycket som Jacobsens – ett poetiskt men ytterst sparsmakat språk som med små, väl avvägda medel gör människorna och deras ö så levande och lockande att jag önskar jag kunde stanna där för evigt.