”Joyland” har redan vunnit Cannes Queerpalm, jurypriset i Cannes Un Certain Regard-sektionen och var den första pakistanska filmen som tagit plats i en tävlingssektion på festivalen.

”Joyland” är också ett ovanligt empatiskt drama om Haider, en gift man som blir förälskad i Biba, en transkvinna som dansar på en av Lahores erotiska teatrar.

Haider lever med sin familj, slaktar getter och leker med sina brorsdöttrar. Mest försöker han att inte göra sin gamla pappa mer besviken. Till skillnad från sin bror är Haider arbetslös, barnlös och blir försörjd av sin fru Mumtaz. Han lyckas faktiskt landa ett jobb, men på den lokala erotiska teatern. Pappan är inte glad men mjuknar när Haider förklarar att teaterchefen betalar 20 000 rupier i månaden.

Egentligen är Haider bakgrundsdansare på teatern. Till mellanakten som är transdivan Biba. Hon tar Haider under sina vingar och lär honom att slappna av.

En osäker balansgång mellan flört och affär skildras känsligt och med ett varmt foto över Lahore.

 ”Joyland” är varken ren traumaporr eller en total hbtq-feel-good med en livsförändrande resa där alla rollfigurer hittar sig själva och varandra. Istället tillåter regissören Saim Sadiq att Haider och Biba får vara komplexa i sitt sökande efter identitet och utforskande av sexualitet. Filmens stora styrka är kanske just bristen på ett tydligt ideologiskt budskap som ska hamras in. Istället anstränger sig Sadiq för att hitta en algoritmfientlig mänsklighet kring ett ämne som blivit extremt polariserat.

En invändning skulle vara att både relation- och familjedramats lösa ramar gör slutet till något av ett antiklimax.

Men stämningen, den lågmälda humorn och det orädda tilltalet är imponerande.

”Joyland” lär bli en favorit på de kommande årsbästalistorna.