Karin Smirnoffs trilogi om Janakippos uppväxt i våld och mörker med tvillingbrodern Bror blev en succé.

Det berodde på den skickligt gestaltade ambivalensen inför gestalterna, de hotfulla kärleksrelationerna, Smirnoffs stil av hårdkokt socialrealism med inslag av melodram eller magisk realism som motade mörkret.

För hos Smirnoff finns – paradoxalt nog – ett ljus. Det finns alltid ett skevt hopp om uppbrott i berättelserna om föräldralöshet och arvet som offer, om att försöka skapa sitt liv utan mönster – för att man mött många monster i livets skog.

Nu har hon skrivit sin första bok utanför Smalångerkretsen: Sockerormen, som också är en berättelse om att vara föräldralös, utlämnad till sina egna krafter – och andras.

Agnes växer upp i 80-talets Södertälje, som dotter till Anitamamman som inte ville ha henne, och aldrig ändrar sig.

Agnes berättar sitt liv från dagen hon föddes, som såg hon det utifrån och inifrån samtidigt. Ett svårt grepp, som riskerar göra barnröstens språklösa naivitet lite för söt i mötet med den mer realistiska utifrånrösten, och som skapar en distans. Men också gestaltar den skärande dissonansen mellan behov och tillfredsställelse som Sockerormen handlar om.

Agnes får ingenting, men hon är ett underbarn som slår världen med häpnad vid pianot innan hon kan gå. Också tillgången till musiken, livets enda ljus, det enda som hjälper mot hunger och sår, ja nästan mot döden, blir en kamp mellan barnet och mamman, en nästan mytisk strid om det förbjudna. På barnets sida som i en saga: musiken, djuren, hypersensibiliteten.

Det är en historia i moll, skriven i korta satser, med bara punkten som skiljetecken som vanligt hos Smirnoff, det går fort framåt, neråt. Livet är tunga uppförsbackar och hala avgrunder när man är ett byte som Agnes och hennes vänner Kristian (”fläskfettot”) och Miika (”i Sverige säger vi Mikael”).

De är mobboffer, sanktionerat av hem&skola, men de har varandra. Och musikläraren Frank Leide. Den enda vuxna personen som ser dem och tar hand om dem. På sitt sätt. Som han lärt sig sedan barnsben i skuggan av sin sadistiska far.

Sockerormen är möjligen ingen munter läsning, och stundtals liknar den nästan en socialpornografisk pikaresk.

Men den för ändå tankarna till glitter och ljus, till Roald Dahls triumfatoriska saga om extraordinära Matilda, och den är ett hånskratt mot William Goldings dystopiska Flugornas herre. I Sockerormen tar de utsatta barnen hand om varandra och lagar världen. Det är en overkligt vacker vision av lojalitet när det bara finns ett sätt att överleva barndomen: att sluta vara barn.