Elvira är tolv år och på sitt första sommarkollo. Hon får dela rum med två andra tjejer, men när de ska flytta in är rummet vattenskadat och de får istället byta till rum 213, som inte använts på åratal.

Snart börjar grejer försvinna på nätterna, och mystiska saker händer. De tre nyblivna vännerna misstänker varandra, tills det blir så konstigt att de tillsammans måste gå till botten med mysteriet.

”Rum 213” är en helt okej klassisk skräckfilm, som skapar nerv och spänning med flickor i vita särkar, gamla hus, speglar och ruggiga ljud. Det är varken nyskapande eller jätteläskigt, men det fungerar fint och rör sig framåt i lagom tempo.

Det som filmen verkligen lyckas med är att skildra relationerna på ett kollo: Med populära och utstötta, konstiga och vanliga och så de trötta ledarna som ser ut att längta någon annanstans. Elvira är en sjysst tjej, men det är svårt att inte ryckas med i det sociala spelet och hierarkins brutalitet, särskilt när man är 12 år.

De unga skådespelarna är duktiga, de har tydliga karaktärsdrag men är ändå mångbottnade och lyckas utvecklas under historiens gång. De borde dock ha fått mer hjälp att fila bort vissa stolpigheter i språket, ibland låter samtalen som de är lästa från ett manuspapper.

Som helhet är filmen ändå väldigt proffsig och välgjord. Både foto och ljuddesign är helgjutna och lägger en mäktig mystik över hela filmen.

Fjäder i hatten för att regissör och manusförfattare lyckas få fram en övertygande känsla av att vara tolv år, lite osäker, fylld av spänning inför livet, vänskapen och kanske en förälskelse?

”Rum 213” fortsätter i Maria Gripes stolta tradition där det läskiga och mörka egentligen bara är ett uttryck för ensamhet och förtvivlan. De bästa spökena är ju de sorgsna spökena.