Sångerna som fångar tiden. Som Nirvanas Smells like teen spirit. Den som, utan att egentligen behandla bakslaget efter den dåtida, svarta-måndag-börskraschen och dess konsekvenser, ändå samlade upp en ung stukad västvärlds uppgivenhet. Så som musik kan fungera.
Royals är också en sådan. Sångerskan Lordes debutspår från 2013. Den blev omedelbart en framgång. Innan hon ens fyllt körkort hyllades hon av David Bowie för att kort därefter bli en viktig inspiration för Billie Eilish, Olivia Rodrigo, Halsey och en rad andra stjärnor. Men, också för en publik som saknade sin röst. Ella Marija Lani Yelich-O'Connor (som Lorde också heter) pratade direkt till, och om, dem. I ”vi”-form. Idag har Royals spelats mer än 1 miljard gånger.
Musikaliskt sett var det ett smått kungligt bygge. Både på albumdebuten Pure Heroine, som släpptes samma år, och uppföljaren; den hjärtekrossade, syntfeta Melodrama (2017) fick vi på olika sätt känna av ett starkt, händelserikt berättande i både text och ljud. Inte sällan var det färgat av melankoli.
Nya och tredje albumet Solar Power är något helt annat än sina båda föregångare. Här springer Lorde ut från välutrustade studios, röda galamattor och glamour. Hon är naken, siktar mot stranden och tar plats vid lägerelden med sina väninnor.
Lorde sjunger sig bort från instagramhets, berömmelse och bilden av henne som en generationsröst. Hon vill vara fri, från allt, för att kunna gå vidare. Vara ett med naturen.
Varm gitarr och stämsång är vad det handlar om. Lorde och hennes producent Jack Antonoff tar avstamp i den rockhistoriskt så inflytelserika kalifornska tradition av solmogen visig pop som växte fram under sent 60-tal med Crosby Stills Nash & Young bland många.
Hon gör den sortens musik som hon tidigare föraktat. Den som män med gitarr gärna bjuder på efter att korvarna grillats upp framför brasan. Fast, på Lordskt vis.
I sina bästa stunder är det bländande. Titelspåret är med sina inspel av George Michael och Primal Scream albumets bästa och en given kandidat till min årslista. Fallen Fruit (med Phoebe Bridges) är precis så där underfundig som Lorde kan vara. Och Mood ring, som synar helande kristaller och healingresor är svår att värja sig ifrån.
Men desto oftare är det svagare. Vi har blivit bortskämda med nyzeeländskans egna uttryck i musik och text. Det är mindre av de gåvorna här. Vilket kanske inte heller är konstigt. Att kliva in på den här musikaliska vägen är svårare än man tror. Stigarna är väl upptrampade.
Mod saknas däremot inte. Att Lorde väljer en väg som få förväntat sig – med allt därtill – är inget annat än en befriande solhälsning från en artist som skyddar sin konst och kreativitet som den sista droppen vatten