Bara veckor innan Depeche Mode skulle in i studion och spela in Memento Mori så fick albumet den största aktualitets-boost som går att få, och det på det allra värsta tänkbara sättet. Bandmedlemmen Andy Fletcher dog utan förvarning till följd av en brusten kroppspulsåder.
Enligt de återstående bandmedlemmarna Martin Gore och David Gahan var det nära att även albumet gick i graven tills de istället bestämde sig för att fortsätta och dessutom behålla albumtiteln som nu kändes mer relevant och betydelsefull än någonsin.
Låtarna handlade alltså inte om Fletchers bortgång när de skrevs, snarare om sextioårskriser och pandemi. Men det går inte att komma ifrån att dödsfallet inom bandet tillför en extra dimension för den som lyssnar och säkert också för dem som spelar.
Som i Wagging tongue – ett ovanligt låtsamarbete signerat Gore och Gahan. Över en glittrig 80-talssynt sjunger Gahan långsamt, sammanbitet och svävande: ”You find it hard to swallow when you watch another angel die”.
Det är Depeche Modes storhet förpackad i en enda låt: Vass synt, sexig trummaskin och en makalös talang för att göra allt mörkt och sorgligt till någonting vackert.
För även om ”Memento mori” är full av änglar, förlorade själar och död, så är det inget tungt album. Snarare en påminnelse om varför livet är värt att leva och varför man bör dansa medan man fortfarande kan.
Kanske är det därför som albumets få ballader känns så aparta. För även om vi inte får hits i klass med Just can't get enough eller Personal Jesus, det var länge sen – så är ”Memento mori” hittigare än på länge. Just Wagging tongue och singeln Ghosts again är tveklösa tiopoängare som tål att lyssnas på många gånger.
Nyskapande är ”Memento mori” däremot knappast. Depeche Mode försöker inte låta moderna eller trendiga: Tvärtom, vilket hedrar dem. Deras ljudmässiga sci-fi-futurism från förra seklet låter numera så retro att det blir spöklikt, fast på ett snyggt sätt och helt i linje med albumets tema. Så även om döden knackat på låter Depeche Mode mer levande än på länge.