Dev Patels hårda regidebut är inspirerad av den hinduiska gudomen Hanuman. Hälften apa, hälften människa och en symbol för intellekt, kraft, mod, trohet och disciplin. Egenskaper som förkroppsligas av Patels rollfigur Kid. En fattig fighter i en apmask på en underjordisk ”fight club” men som blir hjälte och slåss för kvinnor, fattiga och samhällets utstötta.

En dag får han en chans att hämnas på de korrupta männen som mördat hans mamma. Kid släpper loss en rättfärdigad tsunami av våld mot korrupta affärmän och politiker, och han får hjälp av en slirig promotor och en grupp kämpande transprostituerade.

Dev Patel som blev känd med ”Slumdog Millionare” (2008) har skrivit, producerat, regisserat och spelar huvudrollen. Det slet på hälsan. Alla slagsmål resulterade i en bruten tå, hand och en sliten axel.

En ansträngd budget gjorde även att det saknades stuntmän (”i slutscenerna mördar jag samma åtta killar om och om igen”, har Patel sagt) och inspelningen i Indiens slumkvarter fick stängas ned på grund av Covid-pandemin.

Motgångarna verkar nästan ha laddat ”Monkey man” med en rent elektrisk underdogenergi. Patel fångar Indiens astronomiska ojämlikhet med närgånget och följsamt foto, när Kid rör sig mellan rännstenen och lyxbordeller i ett vansinnigt tempo.

Stil och tematik är inspirerad både av Bollywood och klassiska Hong Kong-filmer, men Patel trillar aldrig ned i pastisch-träsket. Vreden mot det korrupta patriarkatet verkar bottna i ett uppriktigt patos och allvaret är välkommet i slagsmålsactiongenren, där för många verkar tävla om pris för mest självmedveten ironi utan att hitta rätt tonträff.

Varje högerkrok i ”Monkey man” hamrar istället in budskapet om att ”en liten glöd kan bränna ned allt”.