Jacob Mühlrad har på kort tid etablerat sig som landets mest kända kompositör av konstmusik. Han är rikligen prisbelönt och utgiven på klassiska prestigemärket Deutsche Grammophon. Därtill Sommarpratare, fotomodell och älskling i media. Men hur många har hört hans musik?

Det är framför allt för sin körmusik som Mühlrad vunnit erkännande. Men det riktiga statusformatet – orkestermusik – har fått vänta till nu. I torsdags var det upp till bevis för Jacob Mühlrad: skulle han bemästra den väldiga klangkropp som heter symfoniorkester? Hålla publiken fången i mer än tjugo minuter? Med verket ”REMS” (Rapid Eye Movement Sleep), inspirerat av söm

Jag tror inte att någon åhörare i det fullsatta Konserthuset somnade, trots musikens genomgående långsamma puls. REMS har inte symfonins episka narrativ, utan bygger på drömska klangmoln i gradvis, fantasifull förvandling. Glidande kvartstoner, gärna i hög diskant, vaggar sakta av och an, ut och in. Bara några få gånger bryts det meditativa av abrupta jättebrak – kontraster som kan ha inspirerats av Mühlrads viktiga mentor Sven-David Sandström. Annars kan förebilden ha varit Anders Hillborgs surrealistiska klangvirtuoseri.

Själv talar Jacob Mühlrad ofta om betydelsen av den judiska liturgin och traditionen för sitt skapande. Det kan skönjas i sporadiska ”orientaliska” tongångar. Ironiskt nog hotade uruppförandet att bli till en judisk hädelse – gårdagen var Jom Kippor, det judiska årets allra heligaste dag som kräver fasta och absolut stillhet. Men solen hade precis gått ner lagom till dirigenten Pablo Heras-Casados entré inför Kungliga Filharmonikerna.

Jag förstås att REMS har tagit lång tid för Jacob Mühlrad att komponera. Det är verkligen ett ambitiöst och personligt verk. Synd att Konserthuset inte kunde väntat ett par veckor till. Då hade ytterligare 1500 åhörare fått plats utöver restriktionernas 300.