Starka trupper har enligt TT

Nått Thermopyle, Greklands lås

Fyrtioåriga Karin Boye

Efterlyses från Alingsås

Dikten Död Amazon av Hjalmar Gullberg har gått till historien. Det har däremot inte Karin Boyes livspartner Margot Hanel, något som dramatikern Isabel Cruz Liljegren och regissören Helena Sandström Cruz råd bot på. Samtidigt vill de visa en ny sida av Karin Boye, diktaren som en ovanligt bister aprilnatt 1941 hittades död i en skogsglänta utanför Alingsås efter att ha tagit en överdos sömntabletter.

Genom lika delar research och fantasi sätter de ljuset på ett människoöde som är undanskymt i historieböckerna. Inte mycket finns bevarat av korrespondensen mellan Boye och den tolv år yngre Hanel – de flesta brev brändes för att skydda Boyes rykte. På Folkteatern är det Boyes mor Signe (Lena B Nilsson) som får klä skott för detta.

Spelplatsen är Karins lägenhet i Stockholm, den lägenhet där Margot får bo på nåder. De gråmålade väggarna är en bra illustration av hennes inre landskap. Yttre hot tränger sig på, minnesfragment gör sig påminda genom projektioner. På den raspiga radion får Margot höra om Karins försvinnande. 

Pjäsen är uppbyggd som en deckargåta. Ville Karin dö? Eller lämnade hon ledtrådar efter sig för att även denna gång bli räddad, som så många gånger förr. Karin Boye led av upprepade depressioner. I Sara Turpins gestalt framstår hon också som en sensuell kvinna som tar för sig av livet och kärleken. I förhållandet med Margot, som hon träffade i Berlin där hon vistades för att bota sin sexuella läggning, är hon den starkare. Hon är frimodig och fräck, men i henne lurar mörkret.

Det finns så mycket som är fint i föreställningen; porträtten av de båda kvinnorna som slåss för en kärlek som inte är på lika villkor, den rent kroppsliga gestaltningen av Margots depression och det sätt på vilket hon förnekas och förringas.

Det är en visuell föreställning. Listigt och snillrikt fungerar Mats Sahlströms scenografi som en öppen projektionsyta för tidigare upplevelser. Utsändningarna från den raspiga radion skapar tidsfärg.

Det största problemet med föreställningen är att allt redan har hänt. Vi vet hur historien slutar. Pjäsen blir på så vis en nedstigning i Margots psyke, en slags drömspel in i minnen och fragment, ett försök att svara på frågan varför?

Som föreställning upplever jag att den står stilla – vilket förstås kan vara en poäng i sig. Sorgen har så många stadier, och det är ett eldprov för Maria Zakrisson Mortensson att stiga ner i det till slut bottenlösa mörker, som gör att hon skruvar på gasspisen. Det är mycket som är fint på Folkteatern, men dit ner följer jag henne inte.