Det tål att höras igen och igen. Hur den iranska regimen fängslar, torterar och dödar sitt eget folk. Ofta kvinnor som bär sina kläder ”fel”, eller fredligt protesterar mot det repressiva systemet. 

Nasrin Sotoudeh är människorättsaktivisten och juristen som till synes outtröttligt påminner om de rättigheter som varit kringskurna för det iranska folket i decennier: religionsfrihet, yttrandefrihet, frihet att klä sig som man själv vill. 

Energiskt flänger hon mellan moraldisciplinära juridikkomplexet, sitt kontor och olika domstolar. Ena dagen företräder hon unga kvinnor som blivit gripna för att ha trotsat slöjtvånget, andra dagen försvarar hon Nobelpristagaren Shirin Ebadi. Sedan 2010 har Sotoudeh själv åkt in och ut ur fängelse. I skrivande stund har hon medicinsk permission från ett fängelsestraff på 12 år. 

Amerikanske filmmakaren Jeff Kaufman låter Nasrin ta plats och ostört stråla med sitt starka rättspatos. Kring skakigt filmade intervjuer med henne bygger han sen ut med vad som behövs: kortfattad historia och intervjuer med Nasrins man och andra aktivister. Det är en film som utan formexperiment berättar om motstånd. Om kampen för frihet. För lycka. 

Jag känner faktiskt igen henne direkt. Hon är kvinnan som med ett leende och ett fång rosor i famnen kliver in i filmskaparen Jafar Panahis bil i filmen Taxi Teheran. Nasrin ler lika ofta som hon skarpt förhandlar i rätten. Vi får se hur hon bjuder Panahi på småkakor i sitt hem samtidigt som hon ska hjälpa honom upphäva hans reseförbud. Hon är orädd i sin  övertygelse om vad som är rätt och fel:

Varför slösa med människoliv?

Intervjuerna med Sotoudeh har gjorts av ett anonymt filmteam i Iran. När hon blir fängslad igen upphör möjligheterna till filmade intervjuer. Ljudinspelningarna av Sotoudehs telefonsamtal från Evin-fängelset hem till familjen är ändå bland de starkaste inslagen. Triviala samtal om kärlek och väder, försök till lugn inför barnen. Men rösten låter alltmer desperat ju längre tiden går.