Förra årets främsta franska film, i alla fall om man ska tro juryn bakom César (franska Guldbaggen) som gav regissören Dominik Moll och hans medskapare sex statyetter, inklusive bästa film.

Det är ovanligt att en polisfilm vinner fina bucklor, det är sällan de bjuder på mer än lättglömd spänning (visst, ”Mannen på taket” och så vidare – men generellt) men det här är verkligen ingen dussin-Beck. Snarare en melankolisk betraktelse över mäns våld mot kvinnor, såväl i ord som i handling.

”Natten till den 12:e” bygger på ett verkligt fall där unga Clara blir brutalt mördad på sin väg hem efter en fest. En handfull utredare anländer från Paris för att ta över fallet, till de lokala gendarmernas förtret. Klyscha? Japp. Den första akten bär på några sådana. Den grövsta är att vi ännu en gång ska släpas genom en film där ännu en ung kvinna dör på vidrigt vis. Men det finns faktiskt en tanke bakom, för snart kommer den bärande repliken:

”Jag vet varför Clara dog. Hon dog för att hon var tjej”.

Det är en snillrik vändning där manuset korrigerar sig själv efter att, precis som polisen, ha gjort en schablon av Clara: en tjej som legat runt och till slut träffat på fel man. Nästan så att hon fick skylla sig själv.

Ömsinta utredningsledaren Yohan tar till sig det nya perspektivet, vilket får hela det (enbart) manliga polisteamet att vackla.

Det är smart och välformulerat – och ett sannolikt skäl till att filmen gjort sådan succé, perfekt tajmad som den är i ett Frankrike som först på senare år tagit till sig #metoo-rörelsen.

Dominik Moll hade sin högtid för 20 år sedan, i framgången med charmiga sociopatdramat ”Harry, en vän som vill dig väl” men det har varit ganska tyst om honom (i Sverige) sedan dess, så återseendet är kärt. Tyvärr upprepar han (och medförfattarna) sin i feministiska tanke någon gång för mycket, men likväl är det en spännande och frisk uppdatering av genren.

”Bästa franska film” var den dock inte under ett år som gav oss såväl ”Andra människors barn” som ”Mor och son”.