Så hör han rösten på LP:n Martin Luther King at Zion Hill som han får i present julen 1962, hör orden om att alla människor är viktiga och ”vi måste varje dag gå på livets gator i den känslan”. Och därtill hysa den gudomliga kärleken agape, osjälvisk, strålande, för förtryckarna. Bara den kärleken kan bära genom lidandet.

Allt blir annorlunda för Elwood. Han har fått hopp om förändring.

Medborgarrättsrörelsen får i sin tur en hängiven drömmare i Elwood, som bor ensam med mormor sedan mamma övergav dem, som går i skolan och jobbar extra i tobaksaffären, och är för ung för att delta i kampen. 

Men nyheterna når honom i butiksjobbet där järnrör, sittstrejker och spottande vita hemmafruar kommer emot honom på de svartvita fotona i tidningen Life.

Snart är han på väg till college som skötsam, undergiven svart pojke som haft enorm tur. Innan allt vänder i katastrof och Elwood döms till Nickel Academy, en uppfostringsanstalt – med verklighetsbakgrund -  som bryter ned sina elever, och begraver offren i tystnaden på en hemlig kyrkogård. 

Colson Whiteheads roman Nickelpojkarna (översatt av Nicklas Nilsson) är vittneslitteratur som är obehagligt aktuell för vår tid.

Den är skriven i en stil nära den troskyldiga tilltro som den idealistiska Elwood ändå hyser för en värld som bara gjort honom besviken. Whitehead presenterar hans  sårbarhet med några rader. ”Elwood var smal om axlarna, mager som en duva, och orolig för hur det skulle gå med glasögonen, som var dyra och i hans drömmar slogs i två delar av batonger, fälgkors eller basebollträn”.

Orden om glasögonen tickar genom romanen, eftersom synen, blicken, återkommer. ”Denna eller denna?” som Elwood minns besöken hos ögonläkaren som provar ut olika linser i glasögonen.

Drömmen om att en dag kunna se helt klart, ogrumlat, fritt. Och insikten att det nu är så mörkt och beskuret, allting.

Ändå är det sällan en roman om det mörkaste förmår skildra så mycket ljus som den här. Men Elwoods hunger på världen, hans hopp och idealism, även när han vandrar i den dödsskuggans dal som skolans misshandelsrutiner innebär, gör berättelsen så mycket värre.

Läsaren tyr sig till hans vän Turner, vars cynism och likgiltighet, känns som ett bättre försvar. Ett mer ofarligt sätt att hoppas överleva. Inte som Elwwod som tror systemet om gott, bara det nås av upplysning genom tidningarnas avslöjanden. Bara blicken får rätt lins. ”Denna eller denna.”

Men vem överlever egentligen i ett system så riggat, där ras och klass samverkar i en strypsnara? Och de som överlever, när rasismen blivit formellt lagvidrig blir aldrig hela igen.

Det är en roman som spelar i så många klassiska ligor på en gång: den historiska romanens, uppväxtskildringens, den psykologiska realismens, och samtidigt en politisk sorgesång över sprickorna i det amerikanska samhället, de som nu vidgas.

Elwood litade på de första tecknen på att rassegregeringen kunde upphöra; de svarta barnen i Little Rock som skyddade av polis kunde tåga in i Central High School 1957. 

Rättvisemaskineriet som sattes igång av Rosa Parks på en buss kunde den reaktionära ondskan inte göra något åt, det var större än den, ”det var Amerika.” 

Han skriver förtvivlade brev till världen utanför fängelset – till press, rättsstat och politiker –  i hopp om att skolans tortyr och korruptionen ska avslöjas och ett nytt rättvisemaskineri rulla igång – ingen kan ännu föreställa sig den dag då en amerikansk president attackerar just de krafterna.

Nickelpojkarna är en stark, gripande, ja förtvivlad roman om desillusion, men också en uppfordrande maning att ställa in sin egen blick för världens maskineri.  Denna eller denna?