Vad ska man kalla det Horace Engdahl skriver? Dagboksanteckning, aforism, essä? Jag prövar med essä, det vill säga något som omvandlar en tanke till text under skrivandets gång, som granskar grunderna för sitt eget tänkande och vågar bryta mot det samtiden håller för sant.

Ett klassiskt exempel är 1500-talsförfattaren Montaignes essäer som gett hela genren dess namn. När han skriver om kannibalism har han läst om ”barbariska seder” i det nyupptäckta Amerika, men frågar sig om de verkligen är värre än den då ännu aktiva europeiska inkvisitionen, kannibalism är kanske till och med mer civiliserad? Han har inte svaret, det är tankeprocessen som är det viktiga.

Engdahl presenterar i sina korta texter ett jag som har kommit att välja en livsföring som radikalt skiljer sig från den ”normala samhällsmedborgaren”, vad det nu är. Han lever som Montaigne i ett rum bland sina böcker och tittar då och då ned över samtidsvimlet från sin högt belägna balkong. Därifrån ser han journalister han inte längre läser, han ser ny puritanism tränga ut en gångens tid ”skojiga” frigjordhet, han hör en kör av röster ropa skandal och därigenom göra upprörande undantag av sånt som inträffar ”oavbrutet”.

Inne på sin kammare läser han och skriver ner korta, pregnanta och alltid tänkvärda karaktäristiker av olika författares egenart, han är en grundligt bildad läsare med öra för över- och undertoner, och han förmedlar sina fynd med ett tilltal som tar mottagarens intresse och nyfikenhet för given. Inget balkongperspektiv där och det är uppmuntrande.

Men han är sällan osäker på sitt eget omdöme, han granskar, för att nu återknyta till essäns fader Montaigne, inte grunderna för sitt eget tänkande; han skriver så sett inte essäer, utan aforismer som slår fast sanningar och lärosatser snarare än prövar dem. De kan svälla ut till tre sidor men också rymmas på en rad: ”Konstnärer är arbetsskygga som inte vågar bli kriminella.” Engdahl själv må vara säker på sin sak, den kan ändå väcka fruktbart tvivel hos hans läsare.

Den lilla volymen rymmer också några texter som har ett annat tonfall, personligare, innerligare, mer givande: Ett kärleksfullt porträtt av en far och två texter om musik, Bachs Matteuspassion och Beethovens opus 101, sonaten i A-dur, som gett boken dess titel. Jag läser dem som lätt förklädda självbiografier: De musikaliska verken har förändrat författarens liv, öppnat ett rum för honom att växa, utvecklas och mogna i. Genom musiken har han fått likasinnade vänner, levande såväl som döda, att lyssna och läsa med.

Hans beskrivning av hur han under många år kämpar med Beethovens sonat, läser partitur, spelar, innan han tycker sig förstå den rätt, kan tillämpas på all konsttillägnelse: vissa böcker måste läsas många gånger innan de delar med sig av sina hemligheter. Och Engdahls bok fick mig att lyssna på Beethovens sonat. Jag kan inte minnas att jag hört den förr och kan inte påstå att jag förstod den, men det tar som sagt tid.