Förhållandet som aldrig blev kan kännas minst lika mycket som det som tog slut. Unga Na Youngs tillvaro förändras drastiskt när familjen flyttar från Seoul i Sydkorea till Kanada. Hon byter namn, språk och förutsättningar.

Bakom sig lämnar hon barndomsvännen Hae Sung som hon, på barns vis, deklarerat att hon ska gifta sig med. I ett sista hejdå tar hon stora kliv upp för en trappa medan han, symboliskt, fortsätter den breda gatan fram. Tolv år senare återupptar de kontakten. Han lever konventionellt liv i Korea, hon för en kreativ författartillvaro i New York. Trots åren som gått och de tusentals mil som separerar dem finns ett band som snabbt utvecklas till en attraktion.

Deras trånande videosamtal får dem att stiga upp tidigt, fnittra och springa hem från universitetslektioner. Men när känslorna riskerar att bli för stora blåser Nora av det hela – varför hänge sig åt något som aldrig kan bli verklighet? Hon har sitt liv, han har sitt. Past Lives är befriande (och smärtsamt) realistisk i sin syn på kärlek, trots den romantiska inramningen. Men så är den också baserad på verkligheten, på filmskaparen Celine Songs eget liv.

Ytterligare tolv år senare möts de för första gången sedan barndomen. Livet och valen de gjort längs vägen har format dem som personer men närheten mellan dem är intakt. Något som till och med Noras hängivna make Arthur (John Magaro) kan se. En konventionell film hade porträtterat honom som fel man för Nora, men att han i stället är både sympatisk och intuitiv understryker bara Songs realistiska, och mer komplexa, syn på kärlek.

Filmen blir så en vemodig betraktelse över valen vi inte kunde göra och besluten vi aldrig tog. Så skickligt och finstämt agerat att slutscenen stannar i hjärtat en lång tid framöver. 4