Vackra öppningsnumret “Have you seen me lately” är en bikt avlagd precis post fyrtioårskrisen. En sång för alla dem som kommit ut på andra sidan, skakade men okej. Peder Stenberg sjunger med öppen, naken röst om att till slut förstå att tiden är en vän, inte en tjuv – man förlorar lite spänning men det blir lättare att leva. 

Låten är representativ för ett album om livet i medelåldern: Mindre politiskt och mer personligt. Deportees har återgått till att spela in live i studion och för första gången har de producerat helt själva. Det låter luftigt och organiskt och en ny spelglädje går att ana. Enkelheten, ekande pianon och att rösten får vara i fokus gör att många låtar blir som psalmer för tvåtusentalet. Den sakrala känslan från några av deras bästa låtar, det storslagna och samtidigt sköra, finns också här.

Visst, soundet är uppseendeväckande omodernt. Det är musik för de nostalgiska, inte för de otåliga, och de snabbare låtarna påminner mer om Tom Petty än om något som producerats de senaste tio åren. Ändå är det just de låtarna som verkligen lyfter.

Trenden med medelålders manliga artister som lånar draghjälp av yngre, mer aktuella kvinnor är något som de förstnämnda brukar tjäna mest på. Lätt då att misstänka att den varma duetten med Sarah Klang som släpptes under hösten, skulle bli albumets stora höjdpunkt. Men “People are a foreign country” innehåller flera låtar som man vill höra igen och igen. För att få känna de stora refrängerna innanför bröstet en gång till, eller för att man så gärna vill höra orden. Peder Stenbergs texter är uppriktiga, lagom tydliga och, trots vanliga ämnen som kärlek och uppbrott, helt fria från klyschor.

Möjligen blir det väl många insikter och visa ord som ger en lite kliande känsla av präktighet. Inte i enskilda låtar, men när de staplas på varandra. Men det är snabbt glömt när sista låten “Arms” mynnar ut i en innerlig och bombastisk arenadänga, en sån som får en att kolla turnéschemat direkt, för att man längtar efter att få höra den live.