Yorgos Lanthimos har inte utmärkt sig med lättsmälta filmer direkt. Hans mest kända, ”The Lobster” (2016) och ”The Favourite” (2018) kan båda beskrivas som cyniska satirer.

Det kan ”Poor things” också. I högljudda, vilt blandade recensioner världen över har filmen kallats allt ifrån bisarr, utmattande, motbjudande och porrig – och det stämmer, ”Poor things” är allt det på en gång.

Temat är en kvinnas resa mot frihet och självkänsla, via sexualiteten, och det är just detta som skapat känslor hos publik och kritiker. Emma Stone spelar Bella, en version av Frankensteins monster, där det monstruösa inslaget är att hon inte går att reglera. Hon fattar inte konventioner, vad man ska hålla tyst om och inte. Hon förstår inte skam, har ingen aning om att det finns lustar man bör tygla.

Detta gör henne å ena sidan åtråvärd, kvinnokarlen Duncan Wedderburn (en härligt köttslig Mark Ruffalo) ser i henne någon som liksom han är sugen på äventyr. Men när hon utvecklar en större aptit på både livet och sex än han själv går han under. Researchassistenten Max McCandles (Ramy Youssef), blir i stället kär i hennes nyfikna öppenhet och kunskapstörst, något han själv känner igen i rollen som medicinstudent.

Bellas utveckling är både intellektuell och fysisk, hon går från att knappt kunna kontrollera sin kropp till att bemästra den. Det kräver imponerande skådespeleri från Emma Stone, för att inte tala om konstnärligt mod. Med en mindre begåvad skådespelerskas hade filmen blivit en fars.

Bellas utveckling matchas också av en utsökt lek med bild, hennes tidiga instängda liv sker i svartvitt men när världen öppnas för henne är den hyperkolorerad och hennes klänningar mer och mer överdådiga och fantasifulla. Alla filmens komponenter är så mästerliga att man inte kan låta bli att häpna själv, precis som Bella, inför vad det innebär att vara kvinna i första hand och människa i andra.