Jens Ohlin tar lätt på förlagan då han lånar in Quasimodo från Victor Hugos roman till sin katastrofkomedi på Folkteatern. Det är också med lätt anslag han låter ödesmättat medeltidsdrama möta egotrippad medelklassångest. Quasimodo själv är förvisso ringare precis som i romanen, men i Kim Lantz krökta gestalt är han också ett sceniskt förkroppsligande av Bergmans Döden-gestalt från Det sjunde inseglet, här dock med tillägget outvecklad tvilling under den svarta slängkappan. Jo – spoilervarning – den lilla håriga varelsen visar sig faktiskt både kunna tala och röra sig i en lätt grotesk drömsekvens, som inte är något för den äckelmagade. 

Förutom Quasimodo befolkas scenen av en prästfamilj som fått varsin dödssynd med sig på resan mot Harmageddon. Ja, för att jorden ska gå under, och det på ett särskilt datum, det vet vi lika säkert som i Nostradamus profetior. Frågan är bara hur vi ska tackla det lilla problemet? Genom att leva strikt asketiskt i hopp om att blidka guden? Nja, varför inte i stället ta varje tillfälle i akt att njuta om nu allt ändå ska gå åt skogen? 

Detta dilemma – det vi alla som tvingas välja mellan flygskam och långweekends i Barcelona har att förhålla oss till – tecknas i denna lika kvicka som intelligenta satir med schvung och musik. Dramatikern och regissören Jens Ohlin är lika välbekant med Britney Spears, Carl Orff som Samuel Beckett och refererar problemfritt till alla. 

Att se ensemblen kasta sig hejdlöst mellan lammkorvsfrosseri, sadomasochistiska farmorfantasier och girighet förklädd till livsstilscoaching är en ren fröjd. Undan för undan kläs familjen också rent bokstavligen av all värdighet och når kanske höjden av hädelse då de går loss på nattvardsvinet. Allt detta i en enkel men ändå smått magnifik scenografi där Notre Dames väldiga rosettfönster ligger som en ruin på scenens mitt, som en påminnelse om sentida storbränder. 

Kort sagt, jag kan inte annat än att rekommendera, gammal som ung, att gå och se detta lika katastrofala som katastrofalt roliga lustspel!