Konserten på Friends arena var det näst sista stoppet på turnén Sixty som markerar bandets 60-årsjubileum. Sex decennier har alltså passerat sedan ett gäng kaxiga ungdomar gjorde sin allra första spelning på Marquee club i London. Två av dem, Mick Jagger och Keith Richards, är fortfarande med i bandet, men nu har de blivit farbröder som lirar på gigantiska arenor för en publik som består av både morföräldrar och deras barn och barnbarn.
Farbroder-statusen till trots så har 79-årige Jagger massor av upprorisk tonårskänsla kvar. Både i rösten, som är kraftfull och uppfordrande, och i sitt sätt att röra sig med självsäkra poser, sexiga höftrullningar och fötter som inte står stilla en sekund.
Även om det var ett piggt och peppat Stones som mötte stockholmspubliken så saknades en viktig pusselbit – trummisen Charlie Watts som gick bort förra året. Hans ersättare Steve Jordan gjorde förvisso ett riktigt bra jobb bakom trummorna, och hade till och med lyckats kopiera Watts speciella spelstil, där han utelämnar ett hi-hat-slag när han slår på virveln.
Watts var i allra högsta grad närvarande trots sin frånvaro och hela konserten inleddes med ett collage av bilder på honom som påminde om vilken fin kontrast hans distingerade gentlemanna-stil var till rockpiraten Keith Richards och spelevinken Jagger. Och jag tror att de flesta höll med Jagger när han på svenska sa ”Vi saknar honom massor”.
Det har snackats mycket om att spelningen i Berlin den tredje augusti kommer att bli bandets sista och det finns en del saker som pekar på det. Även om Mick Jagger både har rösten i behåll och extremt mycket sprattel kvar i benen och säkert skulle palla att turnera i 60 år till så vette tusan om Keith Richards skulle göra det. Han är givetvis ascool men har inte Jaggers helt sinnessjuka pigghet och är stundtals lite fumlig på strängarna.
Den stora behållningen, utöver Jaggers otroliga energi, är den unika känslan av autencitet. Ingenting sköts av förinspelade backingtracks utan allt framförs av musiker som är på plats på scen. Blåsarna är där, körsångarna är där och alla, både originalmedlemmar och övriga musiker, utstrålar en enorm spelglädje. När Jagger och körsångerskan Sasha Allen står längst fram på ego-rampen mitt i publikhavet och mässar fram texten till ”Gimme shelter” i en manisk duett så är både gåshuden och tåren i ögat ett faktum.
Det går inte att överskatta Stones betydelse för rockhistorien. De är kanske inte det mest nyskapande eller experimentella bandet som funnits men de har förvaltat den svarta, amerikanska bluestraditionen och skapat ett alldeles eget sound. De representerar den sortens rock som bara kan jammas fram i mötet mellan musiker som älskar att lira och det finns antagligen inte ett enda rockband som inte har inspirerats av dem på något vis.
Att spelglädjen är så intakt kanske indikerar att de, ryktena till trots, inte kommer att lägga ner efter den här turnén. Men det vore vore ett väldigt värdigt sätt att avsluta en makalös karriär på.