Tiden går, brukar man säga. Men tänk om den inte gör det? Tänk om tiden beter sig på helt andra sätt, kanske rent av står still – och det är vi som lever som rör oss inuti tiden?

Roman Signer är en schweizisk konstnär som gör verk mitt emellan bus och vetenskapligt experiment. Han kallar dem ”action sculptures” – skulpturer som händer – och just att de äger rum väcker klassiska filosofiska frågor kring hur tiden beter sig.

Jag som ser hans verk behöver fundera på vad tiden gör med föremålen som är mitt i handlingen. Det känns som att föremålen själva vill pröva sina vingar, eller att göra avtryck. Som när han sätter raketer på ett litet hus och får det att flyga, eller när tre burkar målarfärg sprejar ner en människa.

Roman Signer fångar också upp de fyra elementen och prövar hur de uppför sig med olika föremål – en skjorta ligger och plaskar i en tunna vatten, och luften blåser runt möbler. Ett verk som kanske mest ser ut som en kul grej har flera lager av betydelser om man tillåter sig att stanna upp och pausa sin – tid – inför det.

Och då är det särskilt smart av Signer att ofta låta verken äga rum i offentliga miljöer, där människor passerar förbi, som i Pildammsparken där utställningen fortsätter.

Bara det att död materia, grejer, beter sig över huvud taget, inte bara ligger still, det är rätt underbart. Och det leder till frågan: när kommer viljan in i världen? När kommer viljan in i dig, eller in i en händelse?

För mig är fyra kajaker uppställda mage mot mage, par om par, det mest poetiska verket på utställningen. De är tomma – tomma par – som lutar sig mot varandra och siktar mot himlen. Roman Signer har berättat att det var efter en väns död som kajaken kom att bli ett återkommande föremål för honom. Kanske är kajakernas stilla uppställning en slags gravsten, eller en längtan efter ett element som vi människor inte kan fånga med vetenskapliga experiment.