När Mark kommer till jobbet kan han erfara att han just gråtit, men vet inte varför.
Han och hans kollegor på Lumon Industries – ett mystiskt läkemedelsföretag med sektliknande företagsfilosofi - har nämligen gått med på att kirurgiskt separera sina privata minnen från arbetslivet.
Så när han är på jobbet har han ingen aning om huruvida han är gift, har barn, är lycklig. Och vice versa: hans privata jag har ingen aning om vad han gör på jobbet. När han kommer hem händer det att han har ett plåster med företagets logotyp på.
Vi som tittar får dock tillgång till båda sidor av Mark: å ena sidan den brutne, hårt drickande, änklingen som vill slippa tänka på sin döda fru under åtta timmar varje dag, och å andra sidan den perfekta arbetstagaren som utan att gnälla sorterar siffror i datorn efter vilka kombinationer som oförklarligt, intuitivt, väcker en känsla av skräck.
Konflikten börjar när Mark och hans kollegor, Dylan (spelad av den karismatiske Zach Cherry) och Irving (den förtjusande John Turturro), får en ny kollega: den högst motvilliga arbetaren Helly (spelad av den explosiva Britt Lower).
Hellys revolt får de tidigare så fogliga kontorsslavarna att inleda en kamp för att få kontakt med sina arbetsfria jag och vittna om ohyggligheterna som drabbar dem på arbetet (vilket inkluderar timmar av psykisk bestraffning i det fruktade “the break room”).
Tyvärr förbjuder Lumon Industries, med berättelsens antagonist spelad av den sadistiska Ms. Cobel (Patricia Arquette) i spetsen, all kommunikation mellan de uppdelade jagen.
Severance är regisserad av komediveteranen Ben Stiller och har en mörk och stillsam absurditet som åkallar 90-talets knasdramakomedier som I huvudet på John Malkovich och Eternal Sunshine of the spotless mind, snarare än Zoolander eller Tropic Thunder. En vettig innehållsförklaring skulle kunna vara sci-fi-thriller med inslag av horror.
Produktonsvärdet är högt: drömskådisar, genomarbetade musikkompositioner, Stanley Kubrick-inspirerad scenografi och en vinjett som kan tävla med Westworlds i skönhet och hotfullhet.
En charmerande och stillsam kärlekshistoria mellan veteranerna John Turturros och Christopher Walkens rollfigurer gör inte saken sämre. Och i takt med att huvudpersonernas kamp för sin plats i världen blir allt mer desperat växer spänningen och nyfikenheten: vad handlar den här skruvade berättelsen om?
Den svåra balansen mellan arbete och fritid efter pandemin? Livspusslets slutgiltiga lösning? Det omedvetnas uppror mot det medvetna? Nja, snarare handlar den om något så banalt som vad det innebär att vara människa.
Den som någonsin vaknat upp med en känsla från en dröm utan att minnas själva drömmen kan känna igen sig i Marks dilemma – det finns en större, djupare förståelse inför existensen (vi tillbringar i genomsnitt sju år i drömmar) än den vi har tillgång till. Han och hans kollegor är Platons grottmänniskor, Matrix mänskliga batterier, Bhagavadgitas vilsna själar.
Och det är en berättelse gammal som mänskligheten själv.