Två sotare pratar om livet över en kopp pulverkaffe. Den ene är skakad av återkommande drömmar där David Bowie ser på honom som en kvinna, varpå den andre berättar att han dagen innan hade sex med en man.

I ”Sex” ser vi Oslos utkanter från taken, med eviga nybyggen och lyftkranar. Staden är under konstruktion, så även människornas relationer. Vi inser det bara ibland, när något oväntat händer. Som att en sotare kommer hem till sin fru och omtumlad berättar att han har haft sex med en främmande man.

Varpå hon går igenom en rad olika intressanta stadier, och mitt bland tårarna kanske själv drar lite nytta av att vara bedragen. Samtidigt fortsätter Bowie-drömmarna för den andre sotaren, och har inte rösten förändrats? Och varför är huden så torr? En möjlig medelålderskris, men tonårssonen är något på spåren när han synar pappans försök att dölja sin kristna tro.

I långa scener som alltid slutar långt från där de börjar fogar Haugerud ihop en rörande och underhållande historia om kärlek, lojalitet och frihet.

Dag Johan Haugerud har ett välkalibrerat sinne för mänskliga relationer, klass och makt. Personporträtten är mångfacetterade och dialogen ytterst välskriven. Han jobbar återkommande med ett gäng lysande skådespelare. Sotarna i Sex, Thorbjørn Harr och Jan Gunnar Røise, är två ur kärntruppen.

Haugeruds långfilm ”Barn” från 2019 var den första på svenska biografer. Rejält prisad och en av de bästa filmer jag har sett. Sex drabbar mig inte lika hårt, den är mindre i format och anspråk. Oförutsägbar och välgjord dock, rolig och ibland tramsig (när Thorbjørn Harrs sotare går till en rejält gränslös läkare till exempel).

Inte en endaste rollfigur är platt och vissa scener är så välspelade att man nästan sitter med i rummet. I Haugeruds värld tvingas alla titta på sig själva från alla möjliga håll och vinklar. Och som sotaren säger till sin vän: världen formas av dem man pratar med, så det gäller att prata med människor som gör världen större. Något även Dag Johan Haugerud gör med sina filmer.