Den här diktsamlingen har säkert skickats till förlaget före akademiskandalen, eller vad den nu ska kallas. Det är ändå svårt att läsa dikterna utan att de färgas av det som hänt. Jag tänker på rader alldeles i början som ”någon gick fram på gatan i går nära mitt ansikte och sa helvete in i det. Jag valde att inte svara.”

Jag försöker också hålla det ifrån mig, för ju mer jag läser den här diktsamlingen måste jag konstatera att det så att säga inte har hänt något här, det har alltid funnits en underström av våld och utsatthet i Frostensons dikter, flådda kroppar, knotor som knakar och bryts, och även om det faller ett nytt ljus över sådana dikter nu, ser jag nog mer kontinuitet än nyheter.

Jag läser nya Sju grenar som en fortsättning på den förra Sånger och formler, där Frostenson var enklare och öppnare än tidigare, mer inbjudande.

I Sju grenar finns just sånger och formler. De uttrycker sorg efter dem som försvinner helt enkelt för att vi blir gamla och de vi känt hela livet lämnar oss. De sjunger om längtan efter ett enkelt liv med få nödvändiga tillhörigheter och med vardagliga ord att benämna verkligheten med.

De vrider och vänder på färdiga formler som ”bladet bortryckt från din mun”. Samtidigt bryter brutaliteten in i vardagen, genom teves bilder av terrorattacker och flyktingar som jagas i skogen utanför en ungersk by av byns borgmästare, en helt autentisk händelse, men också ett tema hos Frostenson: skogen har alltid varit farlig hos henne. 

Diktsamlingen består av sju delar, men själva ordet gren nämns bara tre gånger och sitter då på träd och på släktträd, en av dikterna riktar sig till exempel till en far. Grenverk är ju fascinerande att se på inte minst när de är avlövade har de så intrikata mönster.

Frostensons tidigare lyrik var så fokuserad på lyssnande, på röst och på små skillnader mellan vokaler. Det finns kvar, men hon har alltmer blivit en seendets poet som väljer att inte svara, men iakttar desto mer och från låg höjd. Jag följer gärna hennes blick!