Jag vet inte hur Johan Löfstedt sålde in idén till ”Småstad”, men det kan inte varit en lätt uppgift. ”Hej! Jo, jag vill göra en film om en syskonskara i äldre medelåldern som bor i Vadstena. Det ska handla lite om döden och livet. Och just det, alla roller ska göras av mina släktingar!”.

Hur det än gick till så finns alla fall ”Småstad” nu, och det ska vi vara förbannat glada för. Det är en helt unik filmupplevelse: en slags halvfiktiv dokumentär där regissörens morbror och mostrar spelar sig själva, i ett påhittat scenario. Nyinspelade, halvimproviserade scener i både svartvitt och färg, varvas med äkta snuttar ur släktens hemmavideoarkiv. Vi ser barn växa upp och föräldrar åldras, vi ser bröllop, semesterresor och studentskivor. Saker som hänt på riktigt i syskonskarans liv får en uppdiktad fortsättning framför Löfstedts kamera.

Äsch, det är svårt att förklara formatet och idén. ”Småstad” handlar som sagt om döden och livet: om föräldraskap och barnskap, om syskonrelationer, civilkurage och att övervinna sina största rädslor.

Johan Löfstedts morbror Björn spelar huvudrollen Björn, minstingen i en syskonskara på sex. Han lider av extrem skräck för att prata offentligt och i filmens början får vi se honom misslyckas med att hålla ett väldigt viktigt tal. Det är smärtsamt, genant och tillintetgörande. Snart förstår man att Björn har anpassat hela sitt liv efter denna oförmåga och att den också beror på hans relation i syskonskaran.

Björn och hans personliga utveckling utgör ramberättelsen i ”Småstad”, men filmens själva kött och blod finns i alla de rika porträtten av väldigt många trovärdiga rollfigurer. Vardagliga scener med småprat, kärleksfulla tjuvnyp, irritation, gapskratt och gemensamma erfarenheter bygger långsamt och stabilt fullödiga skildringar av både människor och relationer.

Björns fru som skäms över att hon är i kris för att yngsta dottern har flyttat. Kia som vänder ryggen till en tjusig karriär, Gunilla vars arbete som flyktingsamordnare minst sagt är en uppförsbacke, hennes ouppfostrade söner som till slut tar sig samman och visar civilkurage. Och så gamle pappan, vars videohälsningar är torra men kärleksfulla sammanfattningar av ett liv som han både är stolt över och skäms för.

Skådespeleriet är så naturalistiskt att det nästan är plågsamt, det känns som att stå i en villaträdgård i mörkret och smygtitta på en familj genom fönstret. Det är svårt att veta var de riktiga super-8-filmerna slutar och fiktionen börjar.

”Småstad” är en släktkrönika som går hela varvet, det långa perspektivet och djupa porträtten gör att man kanske inte förlåter allt, men förstår! Det är en film som tvingar en att se på sitt eget liv, att vilja bli bättre men samtidigt se och uppskatta och acceptera det som är bra. Jag vet att jag låter som en billig livscoach nu, men det får jag leva med för det är så jag känner när eftertexterna rullar.

Förvänta er inga djupa familjehemligheter eller stora trauman av ”Småstad”. Men människoliv. Vanliga liv. Helt vanliga, långtråkiga och dötrista och alldeles underbara liv.