”Taelgias” tematik och ärende är högaktuellt: vad händer med en stad (i detta fall Södertälje) när kriminaliteten direkt eller indirekt drabbar alla i sin närhet?

Vi får under sex timmar följa:

• En familj där pappans skulder får konsekvenser för hela familjen

• En nyanställd polis vars familj tycker att polisen sviker Södertäljes syrianer

• De mer eller mindre yrkeskriminella personer som binder de två ovannämnda berättelserna samman

”Taelgia” är ett omsorgsfullt bygge – alla rollfigurer tecknas fram som verkliga, flerdimensionella människor och inte platta skurkar eller perfekta hjältar. Budskapet – hur lätt det kan vara att hamna snett och hur svårt det kan vara att ta sig ur – bärs fram på ett trovärdigt sätt av en kompetent skådespelarensemble utan att skriva tittaren allt för mycket på näsan.

Men seriens styrka är också dess svaghet. Ivrigheten att ge alla personer en komplexitet leder till att alla motiv och bevekelsegrunder ska fram i ljuset på en gång. När en polis trycker en hotfull tonåring till marken, kan scenen inte gå vidare förrän vi fått perspektiven från ungdomarna som såg på, killen det drabbade, polisen som filmas och blåljuspersonalens arbetsvillkor.

Det är så såklart inget dåligt i sig, men efter ett par liknande scener börjar ”Taelgia” kännas ganska trög. Berättelsen tuffar på en sorts berättarmässig duktighet och hade tjänat på att hålla inne med vissa perspektiv för att ge de överraskningsmoment som ändå krävs i en krimserie.

För oss som inte är så intresserade av polisserier känns snutspåret av serien mest som en blekare kopia av ”Tunna blå linjen”, även om Sara Shirpey gör en stark rollinsats som Sibel. Bäst är den långsamma nedsmulning av en vanlig familj där medlemmar på olika vägar sugs in i kriminaliteten.

”Taelgia” visas i sex avsnitt x 60 minuter i SVT Play från och med den 22 september.