Far och tonårsson sitter i en bilkö och bråkar, men snart gör sig katastrofen påmind. Den mystiska farsot som gör att vissa människor muteras till djur har redan ett par månader på nacken. Nu handlar det om att navigera i det okända med allt vad det innebär av politik, logistik och de relationer som en gång var mellanmänskliga men inte längre är det.

Berättelser om hur samhället hanterar okända hot är sci-fi-genrens raison d'être. Hur civiliserade är vi egentligen när vi sätts på prov? Ofta blir svaret fascistisk militärdiktatur efter en vecka, men ”The Animal Kingdom” målar med fler färger än så. Myndigheter och medborgare famlar vilset. Den globala vidden av katastrofen sipprar in i bisatser, i Norge lever människa och mutant tydligen i samförstånd..

Pappa François håller i dresserad panik skenet uppe, trots att hans fru nått full transformation till ett hårigt rovdjur och sedan rymt under sjuktransporten. Ett rejält ärr på sonens kind påminner om riskerna.

Premissen är spektakulär men det här är framförallt en otroligt välspelad far-son-historia. Romain Duris som pappa vibrerar av oro, ilska och kärlek till sonen. Och 16-åriga Emile är valpigt rädd men också tonårstjurig, irriterande välspelad av Paul Kircher. En härlig polis (Adèle Exarchopoulos) och en bra vän (Florence Deretz) tillför extra energi och humor.

Specialeffekterna är välgjorda men nedtonade. En halvt utvecklad människoörn med skitiga bandage i ansiktet, eller en bläckfisktyp som gör kaos i mataffären. De smälter in fint i det ganska fula och geggiga landskapet någonstans i sydvästra Frankrike. Stämningen påminner om den i tv-serien ”Les Revenants” och tematiskt är filmen en nykter kusin till Yorgos Lanthimos ”The Lobster”.

Thomas Cailley balanserar skickligt på genremixens knivsegg och vacklar till först mot slutet, när skogsscenerna blir för långa och människodjuren paraderas som i en freakshow. Filmen är bäst när mutanterna håller sig i utkanten och när deras omstridda mänsklighet sätter ”de normala” på prov.