Om fyrtio år står vi där igen, människa mot robot. 2065 är det fullskaligt krig och USA lägger hela försvarsbudgeten på den välbeprövade strategin ”bomba sönder laboratoriet så är allting löst sen”. Enda chansen till fred är ett utvalt barn med goa kinder och särskilda förmågor. Alltid dessa utvalda barn.

Gareth Edwards sentimentala och förutsägbara science fiction-spektakel är inte det första i sitt slag och troligtvis inte det sista. Filmer om robotar som börjar tänka för egen del och därför, logiskt, siktar på världsherravälde har funnits sedan 1920-talet. Det utvalda barnet är en arketyp lika gammal som Bibeln.

Också hjältefiguren är bekant: en luttrad ensamvarg utan något att förlora, bitter efter en förlust. Här heter han Joshua (John David Washington), är före detta soldat och övertalas av en hämndlysten överste (Allison Janney) till ett ”sista uppdrag”. Han måste hitta och döda The Creator, som skapat ett artificiellt intelligent supervapen som kan göra slut på kriget…och hela mänskligheten.

Regissörens bidrag till genreförnyelse är att varva bombningar, invasioner och folk som säger ”shit” (den vanligaste repliken i hela filmen) med en riktig tankeställare: vem är mest mänsklig egentligen – en soldat som dödar på kommando eller en AI-robot med förmåga att känna empati?

Att han velat betona känslodrivna ageranden som överstens hämndlystnad, hoppet som drivkraft och vänskapen mellan bitter soldat och utvalt barn vittnar filmens tänkta originaltitel True Love om.

Det är med andra ord inte mycket regissören begär av biobesökaren.

Men för den som heller inte kräver mer från biostolen än maffiga svampmoln och R2D2-plagiat, och som tycker om känslan att tidigt förstå hur allt ligger till, är The Creator en fulländad science fiction-film.