Regissören David Gordon Green har blivit en slags konservator av skräck. Han restaurerar älskade filmklassiker men resultatet är ofta lika livlöst som en uppstoppad räv.
Så har varit fallet i hans två senaste remakes/reboots/vad de nu är – ”Halloween Kills” och ”Halloween Ends” – och så är fallet också i ”Exorcist: The Believer”.
Änkemannen Victor Fielding lever ensam med sin tonårsdotter Angela. En dag försvinner hon i skogen tillsammans med en skolkamrat. När flickorna dyker upp tre dagar senare har de blivit besatta av något som varken modern läkarvård eller psykiatri kan råda bot på. En demon.
Filmen har många problem men ett av de största är Leslie Odom Jr i huvudrollen som pappan Victor. Trots att han sörjer en död fru och ser sin dotter gå igenom helvetisk tortyr lyckas Odom Jr se helt oberörd ut filmen igenom.
Ungefär som Jamie Lee Curtis repriserade sin ikoniska roll från ”Halloween” i Gordon Greens tidigare filmer återvänder Ellen Burstyn i den här fristående uppföljaren. Återkomsten av modern Chris Macneil, som gjorde allt för att få tillbaka sin besatta flicka Regan, är tyvärr slarvigt hanterad och mest designad för nostalgi.
Det är omöjligt att inte jämföra den här urvattnade kopian med originalfilmen från 1973. ”Exorcisten” är förmodligen den bästa skräckfilmen genom tiderna. På sin tid öppnade den för att genren äntligen kunde tas på allvar som konstnärligt uttryck, när det tidigare ansetts vara en lågpannad b-filmskategori.
Det tål att upprepas att William Friedkin (som gick bort tidigare i sommar – vila i frid) byggde upp en satanisk närvaro genom att visa hur den moderna vetenskapen var totalt impotent inför demonisk besatthet. ”Exorcisten” fick mig därför att tillfälligt konvertera till katolicismen. ”Believer” får mig istället att heja på den djävulska agendan för att få något att hända. Men i den här nyversionen är till och med demonens svordomar mesigare än på 70-talet.
Se mycket hellre australienska ”Talk to me” (2023) om en demonisk hand, eller besatthetsskräcken i ”Hereditary” (2018).