Det är bitterljuvt att återse den till självutplåning snälle Göran och den trasmattevävande Klas, 25 år efter det glada snöbollskriget som avslutade historien om den brokiga storfamiljen Tillsammans. När millennieskiftet står för dörren är det bara Göran och Klas kvar. I en mexitegelvilla någonstans i Mellansverige klamrar de sig allt mer desperat kvar vid 70-talets kollektivdröm. Depressionen är inte långt borta.

Men det blir födelsedagsfest och återförening! En efter en trillar de in till Görans (Gustaf Hammarström) ohöljda förtjusning. Moodysson har fått ihop nästan alla skådespelare, nu ett kvartssekel äldre och deras rollfigurer i olika grad märkta av livet, tiden och världsordningen.

”Tillsammans” var ett fenomen som så pass många såg att det fortfarande går att haspla ur sig repliker som ”hellre havregrynsgröt tillsammans än fläskkotlett ensam” och bli förstådd. Det är modigt att göra återbruk på en sådan film, men Lukas Moodysson verkar tämligen oängslig. Mycket känns igen, annat inte.

Moodysson känner sina rollfigurer som nära vänner, det är som att de gått vid hans sida och utvecklats på självklara sätt. Den adlige svetsaren Erik (Olle Sarri) är lika rörande svartvit, även om han vänt ut och in på sina åsikter. Klas (Shanti Roney) har satt livet på paus i sin längtan efter Lasse och Lena (Anja Lundqvist) är mer odräglig än någonsin.

David Dencik gör en väldigt rolig insats i en roll som osäkrar alla. Ingen känner igen honom. Vänta nu? Vem var HAN? Ovissheten får även publiken att skruva på sig, på samma sätt som kollektivmedlemmarna har vi kanske både knivskarpa och grumliga minnen av hur det var när det begav sig.

När jag passar på att se om ”Tillsammans” inser jag att det är bland barnen som filmen verkligen utspelar sig. ”Tillsammans 99” saknar barnen. Moodysson släpper istället in ett gäng bröliga ungdomar som han är obändigt solidarisk med. Det är sympatiskt och släpper in syre bland de rödvinstandade och blaserade 68:orna.

Och även om tiden går, så kan faktiskt havregrynsgröt läka alla sår.