Gaup är född och uppvuxen i Kautokeino och skildrar ofta nordnorsk historia i sina filmer.

I ”Upproret” levandegör han de hårda arbetsförhållandena i gruvsamhället Sulis vid förra sekelskiftet. Hit kommer den svenske ynglingen Konrad Eriksson, född i Malmberget, men såld som barnslav till en norsk storbonde som tioåring. Vid 18 års ålder rymmer han och skidar till Sulis för att ta jobb i gruvan.

Nya effektiviseringskrav från bolaget leder så småningom till strejkförsök som genast slås ner av den hale direktör Wennström. Den unge Konrad blir dessutom indragen i direktörns fula spel för att splittra gruvarbetarna.

Det är en tid av en försiktigt gryende arbetarrörelse. Socialdemokraten Helen Ugland håller agitationsmöten för arbetarnas rätt och så småningom ska faktiskt gruvarbetarna i Sulitjelma lyckas organisera sig i en fackförening.

”Upproret” lyckas inte förvalta historiens inbyggda dramatik och kämparglöd. Det är som att den spelar i olika tonarter och på olika volym. Personregin, dialogen och kampens dramaturgi lever inte upp till den storslagna naturen och det bombastiska soundtracket.

Resultatet blir minst sagt haltande. I ett mer nedtonat verk hade kanske Simon J Bergers orm till direktör kommit till sin rätt, eller Otto Fahlgrens förvirrade och gemenskapstörstande Konrad blivit en protagonist att engagera sig i.

Skådespelarna kämpar med att få ur sig orden, stela i munnarna och med konstiga fraseringar. Den ende som lyser och får det att se lätt ut är Rune Temte som gruvarbetarlagets ledare. Det är också runt Temtes malmveteran som de finaste skildringarna av arbetsgemenskap finns. Trots eländiga förhållanden och stenhårt jobb smittar han både Konrad och biopubliken med en rakryggad stolthet.

Det, och att den påminner om en viktig händelse i den nordiska arbetarrörelsen, är ”Upprorets” största förtjänst.