Belgiske Dominique Abel och australiska Fiona Gordon bildar komikerduon Abel & Gordon – ett par som går i rakt nedstigande led från Buster Keaton, Jacques Tati och de andra slapstick-giganterna.

”Vilse i Paris” (jo, titeln är generisk och trist men passar ovanligt bra här) är en saga i fysiska och mentala grundfärger. En lättfattlig form av underhållning där knasiga och väldigt böjliga människor levererar en lite lätt daterad form av kroppshumor.

Fiona Gordon gör den kanadensiska bibliotekarien Fiona som får ett brev från sin gamla mormor, som långt tidigare flytt från norra nordamerikas kalla klimat och bosatt sig i titelstaden.

Fiona tar sin ryggsäck för att träffa sin lätt dementa mormor men väl framme i Frankrikes mitt märker hon att tanten är försvunnen. Fiona irrar omkring i Paris och får snart uteliggaren Dom (Abel) efter sig – en tilltufsad man som är en direkt inkarnering av Charlie Chaplins Luffare, en spjuver och livskonstnär som lever på rester, och i ett tält vid Seines strand.

I en samtid där underlivshumorn blivit en självklarhet även i pryda Hollywood och terrorattackerna ligger som hovrande svarta moln över tillvaron känns Abel & Gordons verk befriande naiva. Det här är inte humor som positionerar sig eller slår hårt åt något håll. Bara en välkoreograferad hyllning till humanismen. Eller om man så vill, en akrobatisk eskapism från nutiden, där den anarkistiska hållningen till logik och trovärdighet leder till udda vändningar och en hel del dråpliga situationer.

Men, det måste sägas: glosan ”dråplig” är, i alla fall i min vokabulär, nära granne med ”fåntratt”.

Abel & Gordons typ av humor ligger farligt nära mimarens och clownens lite påfrestande pockande attityd. Om ”Vilse i Paris” hade varit en teaterpjäs skulle man som åskådare löpa en överhängande risk att bli uppdragen på scenen…

Mormor spelas av den franska stjärnan Emmanuelle Riva som jobbat med alla de stora namnen, gjort huvudrollen i en hel hög välrenommerade verk, från Alain Resnais ”Hiroshima Mon Amour” från 1959 till nyligen Michael Hanekes Guldpalmsvinnare ”Amour”.

Om inte annat kan man se ”Vilse i Paris” bara för hennes skull. Dels för att hon gör stor konst av den lilla rollen som den gaggiga mormodern, dels för att det är hennes sista film. Hon dog två månader efter inspelningens slut.