Musikalen ”Wicked” (2003) baseras på Gregory Maguires roman från 1995, som i sin tur bygger på L. Frank Baums klassiska saga från 1900 och filmen med Judy Garland från 1939.

Man förstår att det är en del som lagts till och tagits bort i filmversionen. Maguire betonar till exempel att Oz är en auktoritär stat, kontrollerad av Trollkarlen, som underblåser sin makt och sina färdigheter med hjälp av skrämselpropaganda. Samtidigt som han matar invånarna med illusionen om att de lever i den bästa och friaste av världar.

Men Elphaba (Cynthia Erivo) ser igenom det. Hon, som föddes med grön hud, intelligens och socialt patos, har lärt sig känna igen en skitsnackare när hon ser en. Som Glinda (Ariana Grande), en skenhelig narcissist tillika skolans populäraste tjej. För den som vill finns det i henne en fråga om vad godhet är, som en motpol till frågan om vem som är ond. Glinda, även om vi vet att hon framöver kommer att kallas den goda häxan, skulle aldrig göra en god handling om hon inte själv tjänade på det.

Musikalen/filmen är mer intresserad av den kvinnliga vänskapen mellan de båda än budskapet om faran med att stämpla oliktänkande som farliga. Kvinnlig vänskap kan vara intressant det också men efter två timmar och fyrtio minuter av rosaglittrande dansscener, snurrig Willy Wonka-estetik och oändligt tråkiga ballader om att gå sin egen väg längtar man efter om inte mer mörker så mer kontrast. Alltså det som finns i böckerna.

Efter 160 minuter (!) slutar denna del ett av två i filmsviten med att Elphaba är ett missförstått mobboffer med stark självkänsla. Del två måste alltså förklara hur man går därifrån till att bli sagolandets mest hatade. Låt oss hoppas att det sker till åtminstone mer medryckande musik.